På begäran: Brittas pepparkakor

Etiketter

,

pepparkakoristaplarÖverdrift är en av nutidens laster. Men i det här fallet tror jag inte att jag överdriver. Testa själv; de här pepparkakorna var väl värda det arbete som krävdes. Det var dessutom ett rätt enkelt arbete. Degen var ruskigt smidig :-)

fastrarirosaReceptet kommer från finaste Faster Britta. Hon i sin tur hade fått det från ”Ingrid från Hälsingland”.

Här hade jag förstås tänkt ta med en bild på Britta. Men det var dåligt med Brittabilder i mina gömmor.

Men jag hittade en fin fasterbild som togs när min mamma fyllde 60. Här mina tre fastrar; Britta längst till vänster, i mitten Ingrid (inte Ingrid som står för receptet) och till höger Gertrud. Nu är de döda alla tre; men de finns kvar i alla möjliga sammanhang. Till exempel i pepparkakor!

Så här kommer receptet:

pepparkaksdeg1BRITTAS PEPPARKAKOR

  • 280 g smör
  • 3 dl sirap
  • 3 dl socker
  • 7 hg mjöl
  • 1 ägg
  • 1 msk ingefära
  • 1 msk kanel
  • 1 msk nejlikor
  • 2 tsk kardemumma
  • 1 msk bikarbonat

1. Koka upp smör, socker, sirap och kryddor. Låt svalna.

2. Blanda sen in mjöl, ägg och bikarbonat. Blandningen bör göras i assistent/motsvarande.

pepparkaksdeg23. Degen förvaras ”över natten” i kylskåpet. Men ta ur degen ur assistenten, annars blir det svårt när degen är kall.

Förslagsvis forma degen, medan den är ljummen, till ”limpor” och placera dessa på t ex en skärbräda.

4. Kavla ut degen (den andra dagen) till önskvärd tjocklek, ta ut kakorna och grädda i 175 grader. Grädda i ca 7-8 minuter.

Ni som bakar ofta, och som brukar baka pepparkakor; skiljer sig den här degen från andra pepparkaksdegar?

Jag, vanligtvis obakandes, är okunnig på området. Men när jag kikar i receptböcker tycks det mig som att det inte är så vanligt att koka ihop smör-socker-sirap-kryddor, att det är mycket socker/sirap i den här degen, att det är ovanligt lite mjöl i degen och att det är mer än dubbelt så mycket kryddor som i andra pepparkaksdegar. Någon som har någon tanke om det?

Idag ska jag inte baka. Idag ska jag sätta fixa staket i kalvhagen. En sak går det i alla fall inte att klaga på; livet på landet är omväxlande.

 

 

 

Eländes elände…. idag är jag svårstartad

Etiketter

, , ,

mandag2Idag känns det verkligen som en riktigt usel måndagsmorgon. I den där riktigt negativa betydelsen. Vill inte, vill inte… Skulle jag överhuvudtaget ha gått upp? Kroppen värker, katten har spytt på skrivbordet, det är hundväder i flera bemärkelser… Vadan allt detta elände? Har jag gjort mig förtjänt av detta.

Ja, i ärlighetens namn ska faktiskt erkännas att jag gick tillbaka till sängen; där vid sextiden efter att jag ätit frukost med maken. Men två timmars extra sömn verkar inte ha tillfört så mycket till humöret. Fast kanske börjar det ändå tina upp lite grann… märker det nu när jag skriver. Så jag gissar att när detta blogginlägg är färdigskrivet så har också mungiporna åkt upp.

Att skriva bort elände och frustration har hjälp många. Som haft riktiga motgångar. För min del handlar det ju bara om att jag är lite svårstartad idag.

Och nu sitter jag ju faktiskt inne i den sköna värmen. Katten sover. Hunden sover. Ute på vägen är det isgata. Riktigt sparkföre. Isgatan, på bilden som jag tog nyss när Frasse och jag var ute, får mig att tänka på byvägen i barndomens Ösby. Den vägen var ofta hal. Perfekt att koppla bobben bakom någons moppe – och få en riktigt fartfylld åktur.

mandag1

Jaha ja. Nu har jag bytt perspektiv. Det här blir nog en riktigt bra dag.

Jag ska börja fortsättningen på den här måndagen med qigong, för att mjuka upp kroppen. Jag har slarvat med qigongträningen under helgen. Och två dagars slarv räcker för att det gör ont i axlar, korsrygg och händer. Dessutom tror jag att vädret bidrar till värken. Men på den bara, så ordnar det sig nog. Och i värsta fall; en värktablett. Det är ju faktiskt inte straffbart! Men jag tror inte att den kommer att behövas.

mandag3Och sen dags för pepparkaksbak. Igår gjorde jag en spännande deg efter ett recept från Faster Britta. Hon i sin tur hade fått det från väninnan Ingrid i Hälsingland. Degen, som är kryddad till max i jämförelse med pepparkaksdegar jag är van vid, väntar i kylen. Jag ska inte äta någon deg idag. Jag åt igår… nog lite för mycket ;-)

Åsikter först, fakta sen?

Vet du bäst? Har du åsikter om ALLT och ALLA? Och är snabbare än vinden på att föra fram vad du tycker. Jo, så är vi nog lite till mans ibland. Utan att reflektera vet vi det mesta!

Ibland formulerar Någon tankar jag önskar att jag själv fått ner på pränt. Hör här: ”I tyckarsamhället betraktas fakta som överkurs. Däremot förväntas alla alltid ta ställning, och det blixtsnabbt. Genast ska tummen upp eller ner – fria eller fälla. Resultatet blir en störtflod av förhastade slutsatser, och detta gäller inte minst hälsofrågor. Jag säger bara: dieter, självtester, screeningprogram och psykiska sjukdomar. Visa mig den som inte har en åsikt”.

”Någon” som formulerat dessa rader (och lite till) heter Ragnar Levi. Han är redaktör för SBU:s tidning Vetenskap & Praxis. (SBU står för Statens beredning för medicinsk utvärdering).

Ragnar menar att vi snarare lever i ett ”tyckarsamhälle” än i ett informationssamhälle. Och att vi ofta kör våra åsikter med autopilot. Snabbt ska det gå och då hinns det inte med någon större medveten reflektion. Han refererar till den nobelprisbelönade psykologen Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt.

Boken handlar bl a om att dra förhastade slutsatser och att mänskligt tänkande, enl Kahneman, sker enligt två olika principer. Den som använder sig av princip 1 kör med ett snabbt, mer eller mindre automatiskt tänkande samtidigt som han är benägen att tro att det finns bevis för att åsikten är rätt, medan tvåan är långsammare och mer analytiskt.

Ragnar, med sitt jobb, gör förstås kopplingen till forskning och den medicinska världen.

Jag lyfter gärna fram en annan koppling. Jag tänker istället på hur jag begränsar mig, begränsar mina tankar och begränsar min utveckling när jag snabbt som vinden vet hur det är! Hur jag stänger mig från att ta in nytt och från att vidga mitt medvetande. Och det kan ju faktiskt också vara så att jag har helt, helt fel…

Min pappa hade ett favorituttryck i samtal. Istället för att snabbt komma med sin åsikt sa pappa ofta: ”Säger du det…” Liksom en uppmaning till samtalspartnern att berätta mer. Ett nyfiket sätt att vidga sina perspektiv.

 

 

 

Alla behöver en plats för att stilla sig

Etiketter

grenplats Kanske en gång i veckan. Som jag sitter där på kanten av den vilande eken. Jag ser ut över det öppna landskapet och sjön en bit bort. Tänker lite. Tänker allt mindre. Plötsligt har tankarna nästan tystnat helt. Det är stilla både inom och utanför mig. grenutsikt Svensk kohage. Öppet landskap. En insjö.

Hemma. För själen.

Jag tror att vi människor behöver ”egna” platser i naturen. Platser dit vi kan återvända då och då. Platser för retreat. Platser som hjälper till att sortera tankar. Platser för att fylla på energi.

Jag har flera platser. Och med tiden har jag upptäckt att det nog inte är platsen i sig som är det viktiga. Utan den känsla som platsen ger.

Jag hittar ofta egna nya platser. Just den här platsen finns i grannbondens ”kohage” ner mot sjön Syningen.

Bredvid min sittplats, på ändan på den gamla eken, tronar grenen. Beredd att ta emot alla som vill upptäcka naturen på nära håll. Följ med: gren1 Titta på formen. Kryp igenom. Häng på den. Stäng sen dina ögon och känn. Låt händerna följa den böljande formen. Och lukta. Det är fuktigt, ojämt och luktar mest från de delar som ligger nära marken. grenfukt Du kan pilla bort den fuktiga barken. Känna på strukturer i dött och i fortfarande levande. Och där finns en liten knota – lagom stor att sätta handen kring. grenknota Vad var det som hände där? Tänk om träd kunde tala. Eller kan de kanske det? grenböj Och så till det mest fascinerande. Undersidan på den delen av grenen som är uppe i luften. Här har vinden under många år slipat, slipat och åter slipat. Snön har pinat. Regnet har piskat på sniskan. Ytan är lenare än silke. Här kan du stå och känna länge. Tidens tand, utan en enda ojämnhet. Alla människor borde få ha minst ett eget levande träd. Och minst ett eget dött träd. Allra härligast är träd som både är levande och döda. Jag har ett sånt också. I en annan skogsbacke. I en annan hage.

Hur har du det med energin idag?

Etiketter

, , , ,

bredtussilagoVad är qi? Kan man träna sin qi? Hur förklarar jag det bäst för mina qigong-kursdeltagare. Jag har grunnat på den frågan i några dagar. Plötsligt slog svaret ner som en blixt. Jag tar döden till hjälp. Och vännen som fick qi-punka.

Qi betyder livsenergi. Gong betyder disciplinerat arbete under lång tid. Ett sätt att översätta Qigong är: Ett arbete för att utveckla och kultivera livsenergi. Kineserna har gjort det i tusentals år, kanske mer än 10 000.

Mina prova-på-qigong-deltagare har fått gnugga handflatorna kraftfullt mot varandra. Och sen lagt märke till hur det känts i händerna och runt dem. Testa gärna om du inte tidigare gjort det. Det sticker, det pirrar, det kanske vibrerar, det är varmt…

Gnugga handflatorna är ett sätt att lite handgripligt börja känna qi. Annars är qi ungefär som kärlek; det är svårt att mäta vetenskapligt, men väldigt upplevelsebart på individnivå.

Jag har en vän som skrev på Facebook häromdagen att hon fick qi-punka. Vilket bra ord! Jag tycker att det är en perfekt beskrivning på hur det känns när energin bara sjunker och sjunker. I hennes fall handlade det om oron för en skadad häst. Oro är ett tillstånd där man lätt blir dränerad på all energi. Stress, sömnlöshet, värk är andra tillstånd.

Tack och lov så finns det ju många sätt att fylla på energin också. Men lite till mans är vi nog rätt dåliga på att göra det. Vi tänker ofta ”jag gör det sen. Jag ska bara först….” Och ändå vet de flesta att en kort promenad, ett leende mot någon på bussen, lite omtanke om sig själv, en kram, några djupa andetag kan räcka. Åtminstone för stunden.

För att må bra behöver vi kultivera olika typer av energi:

Fysisk energi gör vår kropp gladare; muskler och leder fungerar bättre, cirkulationen är igång och vår motståndskraft mot sjukdom och fysiska besvär är större.

Den känslomässig energi behöver vi också odla; vi behöver tycka om och bli omtyckta. Vi behöver odla vår förmåga att uppleva kärlek och känslomässig balans.

Och vi behöver odla och träna vår mentala energi så att det känns klart och fredligt där i medvetandet.

Jag har haft svårast att hitta ett bra sätt att träna min fysiska energi. Men i qigongen har jag gjort det; de långsamma medvetna rörelserna ser enkla ut och de är enkla att göra. Men oj så effektiva de är. De öppnar upp hela kroppen, mjukar upp leder, tränar muskler och sätter fart på cirkulation och självläkning.

Det var bara en slump att det blev just Zhineng Qigong som jag började träna. (Eller ska man tro på högre makter?) För i just den här qigongen finns så mycket mental träning att jag slår två flugor i en smäll. Jag tränar både kropp och själ; samtidigt!

Och så var det kopplingen till döden, då. Hur tänkte jag där? Jo, i livets slutskede – om livet får sluta i en ålderdom – tappar många livslusten. Livsenergin rinner sakta iväg. Det kan ta år, men den minskar liksom…

- Jag har nog levt klart nu. Jag är nöjd, händer det att åldringen säger. Hos älskade pappa rann livsenergi sakta bort; i takt med att de fysiska funktionerna blev sämre och sämre, hörsel försvann, synen försvann.

Så vill jag vara riktigt drastisk när någon frågar; Vad är qi svarar jag: Qi är det som skiljer liv från död.

Utan qi lever jag inte. Ett liv med för lite qi är ofta ett svårt liv.

Det bästa med qi är att det går att träna.

Min duktiga dag

Etiketter

, , , ,

bild 2Igår överraskade jag mig själv. Jag gjorde köttbullar. Till julafton. Och jag gjorde köttbullar till tre middagar. Jag gjorde köttfärsbiffar, med ingömd mozarella, till två middagar och till en matlåda. Det tog evigheter. Det tog en hel dag.

Jag fick tanken ”förspilld kvinnokraft” när jag stod där vid spisen. Vanligtvis använder man väl det begreppet om handarbete. Men att göra köttbullar är väl också handarbete? Och förspillt? Vad var det för tokputte som myntade det begreppet. Mycket kan vara förspillt; men knappast handarbete och köttbullar.

bild 3Det var kul att stå och göra köttbullar och köttfärsbiffar HELA dagen; även fast det tog evigheter…

Nästan som meditation. Var så närvarande. Närvarande i att göra köttbullar?

Funderar på hur det kom sig. Köttbullstillverkning som meditation?

Men när jag tänker efter är förklaringen enkel. Vanligtvis har jag mängder med projekt pågående SAMTIDIGT. Och projekt kan vara allt från små sysslor, som t ex köra vatten till hästarna, till att göra en hel projektplan eller städa hela huset. Och i huvudet snurrar nutid och framtid SAMTIDIGT.

Igår morse bestämde jag mig för att under gårdagen skulle jag bara göra en enda sak; fixa köttbullarna till julafton.

Och si; där kom det stora lugnet inrullande. Alla planer som brukade snurra i huvudet försvann. Det blev tyst däruppe. Det blev väldigt lugnt.

Igår gjorde jag bara en enda grej; köttbullarna.

Och där stod jag och rullade köttbullar, stekte i omgångar, snurrade stekpannan runt och framåt och bakåt… Runt och framåt och tillbaka. Lugnt, lugnt… Å det var så skönt. Tankarna liksom bara låg där i stekpannan. Snurrade runt lite, men tog ingen riktig höjd.

Av bara farten gjorde jag lite biffar med mozarella inombords. Och tog en kvällspromenad med Frasse i mörkret. Och där kom en belöning till; månsken över Ekebyholms slott och sjön Syningen.

måneöverekebyholm2

Vännen Maggan kommenterade mitt köttbulleri på Facebook: Du är Duktig, Åsa.

Jag var på väg att svara: Äsch…

Men besinnade mig. Jag var ju duktig igår. Så tack för berömmet, Maggan.

Och ett tack till mig själv också; för att jag stannade upp och bestämde mig för att igår skulle jag göra bara EN grej. Och göra den bra.

Undrar vad jag ska göra idag?

Vad tänker jag göra åt det?

Etiketter

, ,

dammsugare- Hur svårt kan det vara! Är det en fråga/uppmaning som du också brukar ställa dig när ett genomförande känns motigt. När det är segt. Och alldeles för enkelt att skjuta upp.

Städning är en sån aktivitet för mig. Hundhåren flockas i hörnen… Jag ser dem. Jag vill ha bort dem. Men jag kan ingen magisk formel för att trolla bort damm och hundhår.

Ibland får jag tanken; hoppas det inte kommer någon hit!

Det tar 11 minuter och 18,87 sekunder för mig att dammsuga vårt hus; förutom groventrén och toan där. Inte ens 12 minuter!

Jag kollade tiden för en liten stund sen. Efter det att jag bytt frågan ”Hur svårt kan det vara?” till frågan ”Vad tänker jag göra åt det?”…

Är ni också lite svårstartade i vissa sammanhang. Testa då frågan ”Vad tänker jag göra åt det”. Den kräver ett svar på ett annat sätt än frågan/påståendet ”Hur svårt kan det vara!”

Nu är det snart dags för lunch här på gården. Och sen dags att handla mat till nästa vecka. Hur svårt kan det vara?  Inte alls något svårt. Men möjligtvis blir det lite dyrt. För samtidigt  som det finns gott om mat i frysen så blev jag inspirerad av Veckomenyn i DNs lördagsbilaga.

Där har man satt ihop en meny (faktiskt för en hel månad) som utgår ifrån att hålla nere på köttet och följa kostråden. Jag blir så inspirerad att jag bestämmer mig för att testa den. Redan från idag. Så idag blir det Pad thai med tofu – en vegetarisk variant på den thailändska nationalrätten.

veckomeny

Jag och min far

Etiketter

Gunnar redigeradIdag fyller pappa 90. Jag har tur som fick just den pappan. Han ger mig djupare rötter och starkare vingar varenda dag. Det finns egentligen bara ett (litet) problem. Han är död.

- Säger du det, skulle pappa ha sagt. Och i de orden ligger en förväntan om att få höra mer. Kanske om hur problemet ska lösas. Fast just i det här fallet tror jag att vi går bet; både jag och pappa Gunnar.

I Magnus Ugglas tolkning av ”Jag och min far” finns några utstickande rader:

Jag saknar den humor, som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till

Som präglat min uppväxt, ända fram till i dag
Som gjort att min son är densamma som jag

Jag får ta del av drömmar han har
På samma vis som då det var jag, och min far

Pappa säger: Ingenting är omöjligt. Lev dina drömmar. Var nyfiken. Tro på dig själv.

Jag instämmer. Och jag anar att Marcus, Gunnars barnbarn och min son, också instämmer. Han beter sig i alla fall så som Gunnar skulle applådera.

Jag kan ge tusentals exempel från Gunnars sätt att leva. Från sånt som präglat mig. Jag skulle kunna hålla på hela natten. Och ändå inte vara klar när morgonen gryr. Men istället får ni en historia och några bilder.

gunnarmedfamilSå suddigt. Men ändå… Naturen. Året runt. Pappa, mamma, Janne och jag. Pälsen som mamma har på sig har jag fortfarande kvar. Någonstans.

Och jag var nog ungefär i åldern som på bilden när den historia utspelade sig som kommer här:

Pappa och jag är i Uppsala för att uträtta några ärenden. Mamma har bett oss att skynda på lite, eftersom det väntas gäster till kvällen.

Pappa och jag går förbi Stadsteatern. Där är det matinéföreställning av Värmlänningarna. Vi vänder tillbaka…

Jag sitter där i mörkret i sammetsfåtöljen i salongen; håller pappa i handen.

Scenen, musiken, mörkret, dofterna, sången, applåderna, handlingen, strålkastarna, färgerna, björkarna och staketet på scenen…

Några timmar senare är verkligheten ifatt oss. Det är mörkt när vi kommer hem. Mamma är inte glad. Gästerna är på ingång.

Men Värmlänningarna stannar i mitt hjärta för alltid.

Bilden här under är från mammas 60-årsfirande.

gunnarochingabrittHand i hand hela livet. Oftast i glädje och kärlek. Men också hand i hand när det var svårt; som när mamma mådde psykiskt mycket dåligt under några perioder i livet. För mammas skull var pappa i början av 60-talet till och med beredd att lämna byn och gården och köpa en annan gård strax utanför Uppsala. Men tack och lov; de gjorde det aldrig.

Vi musicerade, vi läste, vi engagerade oss, vi åkte; vi betedde oss nog inte som den ”vanliga” bondfamiljen på 50- 60-talet.

gunnarmedgjalpNär Roffe och jag ”byggde gård” och skaffade hästar tror jag att pappa jublade både utåt och inombords. Otaliga var hans råd och förslag när vi behövde hjälp. Och spika kunde han också…

Jag kan tänka mig hur han nu funderar kring hur vi bäst ska ordna det med småkvigorna och deras liv här på gården…

Ett ”problem” helt i hans smak!

Hinner du?

Etiketter

, , ,

fötterIbland känns det som att jag vill ge folk dåligt samvete; bara för att de ska stanna upp och tänka. Visst låter det hemskt? Men jag vet inte om det finns något annat sätt. Vet du något?

Igår satt jag med en vän och pratade om livet, framtiden och tidens jäkt. Om små barn som är på dagis mer än 10 timmar… Om föräldrar som springer fram genom livet med ungarna ”hängande bakefter”… Om att varje sekund måste vara fylld med aktiviteter.

Aldrig hinner? Varför inte då? Varför har de barn?  Är det de personerna som en dag kommer att säga:

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

De här tankarna för mig till en alldeles underbar novell. Oj, så jag önskar att du tog dig tid att läsa den. Och sen mer tid; till att reflektera. Hinner du?

Här kommer den:

I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flott klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa. Klick. En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick.

Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten. Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det uppstått en irriterande förlägenhet som turisten – kunnig i landets språk – försöker överbrygga genom ett samtal.

”Ni kommer att få fin fångst idag.”

Huvudskakning från fiskaren.

”Men jag har hört att vädret är gynnsamt.”

Huvudnickning från fiskaren.

”Ni ska alltså inte fara ut?”

Huvudskakning från fiskaren, stigande nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlens väl honom varmt om hjärtat; sorger över det försuttna tillfället gnager honom.

”Å, ni mår inte bra?”

Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk till talade ord.

”Jag mår alldeles utmärkt”, säger han. ”Jag har aldrig mått bättre.”

Han reser sig, sträcker på sig, som om han ville demonstrera hur atletiskt byggd han är: ”Jag mår alldeles fantastiskt bra.”

Turistens ansiktsuttryck blir allt olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga hotar att spränga hans hjärta: ”Men varför far ni inte ut då?”

Svaren kommer prompt och knappt. ”Därför att jag var ute redan i morse.”

”Var fångsten bra?”

”Den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i min korgar, nästan två dussin makrillar…”

Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar nu upp och klappar lugnande turisten på axeln. Han tolkar dennes bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå rörande sorger.

”Jag har till och med nog för imorgon och i övermorgon”, säger han, för att lätta främlingens sinne. ”Får jag bjuda er på en av mina?”

” Ja, tack.”

Cigaretter stick i munnar, ett femte klick, främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt sina ord.

”Jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter”, säger han, ”men föreställ er att ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag, och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar … föreställ er det.”

Fiskaren nickar.

”Ni skulle”, fortsätter turisten, ”fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag – vet ni vad som skulle hända?”

Fiskaren skakar på huvudet.

”Ni skulle senaste om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liter kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni naturligtvis få större fångst – en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle …”, entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick, ”ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio. Ni kunde förvärva laxrättigheter, öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder – och sen…” – åter mister främlingen målföret av entusiasm. Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt innerstan skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.

”Och sen”, säger han, men åter blir han stum av upphetsning. Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör med ett barn som satt i vrångstrupen.

”Ja, sen?” frågar han tyst.

”Sen”, säger främlingen med stilla hänförelse, ”sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen – och se på det härliga havet.”

”Men det gör jag ju redan nu”, säger fiskaren, ”jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert klickande som störde mig.”

Tankfull gav sig turisten av därifrån, en lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund.

(Av den tyska författaren Heinrich Böll, som fick nobelpriset i litteratur 1972. Novellen ingår i samlingen ”När kriget var slut”).

Superstark medicin. Utan biverkningar.

Etiketter

, ,

hamsterhjulJag blir inte glad över att en av mina bästa vänner har så högt blodtryck att hon är sjukskriven på halvtid. Läkemedel får inte ner trycket. Men jag blir glad över att trycket går ner när hon tar det lugnt. Semesterresan var en lisa både för hennes själ och blodtryck.

Jag blir inte glad över att en annan vän har så högt blodtryck att kroppen ibland protesterat högljutt. Jo, jag blir glad över att kroppen är så klok att den säger till. Men inte att hon har för högt blodtryck. Däremot blev jag mycket glad över vad hennes läkare sa. Vännen skickade mig ett meddelande igår kväll där hon bl a skrev:

Vid ett samtal med doktorn idag, sa jag att jag kände en tjej som hade qigong kurser och var utbildad i nåt som hade med mindfullness att göra. Då frågade min doktor varför jag hade högt blodtryck… Tydligen tycker hon att dina specialitéer är underverk för högt blodtryck  :-) :-)

Läkare som rekommenderar mindfulness och qigong blir jag riktigt glad åt.

Dessutom har de alldeles rätt; mindfulnessträning och qigong är ruskigt bra hjälpmedel för att få ner blodtryck, få bort migrän, lindra värk och mjuka upp stela kroppar.

Och de är helt utan biverkningar. Men ändå superstarka!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare