Livet på landet är gott

Etiketter

, ,

roffemålarDet är ett gott liv vi lever just nu. Och då tänker jag inte främst på maten, även om den alltid ska vara god, utan på livet i stort. För även om det är bråda tider med att få Verandan och ateljén klar till invigningseventet så gör vi härliga sommarsysslor hela tiden.

Här på kontoret, där jag sitter och skriver, doftar det rölleka och lavendel så att jag nästan blir doftberusad. Växterna torkar i ett hängande lakan för att så småningom användas i te eller härliga oljor.

lavendelspetsIgår försökter jag mig också på att göra en ”lavendelgömma”  i mormors virkade spets. Tja, så snygg blev den inte. Men det var ju första försöket….lavendelspets2laveldelspets3Ja som ni ser…. det finns mycket att jobba på!

 

 

Gårdagen ägnades också åt att testa ett nytt bröd, fyllt med fröer och annat godis. Tips från svågern Phil.
tillbrödet Resultat blev bra. klartbrödKanske något att bjuda gästerna på vid invigningen :-)

 

Gott & Blandat på riktigt

Etiketter

tomatsoppaInspirationen, från veckans Skåneresa; att laga och äta riktigt gott sitter i! Jag kommer på mig själv med att härma svågern Phil både i arbetssätt och val av ingredienser. Så till lunch idag blev det Mai-Lis Hellenius (hon, livsstilsprofessorn, ni vet…) tomatsoppa, goda ostar, bra bröd och gurka direkt från landet (tyvärr inte det egna, men från växthusen vid Ekebyholm).

Svågern i Skåne har odlingar som nästan inte är av denna världen. Men så ägnar han också nästan all sin tid till att sköta dem och ta hand om det de ger. Och så lagar han underbar mat till kurserna som svägerskan har hemma på sin gård. Så maken och jag blev omhändertagna på samma härliga sätt som kursdeltagarna blir.

Hemma igen, med två vid lunchbordet eftersom vi har semester, får jag tanken att ”oj, så kul det är att laga lunch till två istället för bara till sig själv” och så härligt det är att sitta ute och äta. Så de närmaste veckorna tror jag att det kommer att bli lite extra omsorg kring lunchmaten!

Mai-Lis tomatsoppa måste ni testa, om ni inte redan har den i er samling. Här kommer receptet på bild. Jag är lite semesterlat ;-)
Mailissoppa Jättegod. Och använd gärna körsbärstomater av märket Mutti ifall du hittar sådana. Extra goda! Och i soppan lite fetaost.

Ost förresten; det känns lite tråkigt att god ost ligger i pris som finaste köttet. Okej, det är godare än kött. Men dyrt. Och jag är liksom inte riktigt tillvänjd vid att ost är SÅ dyrt. Jag köpte två små, små extragoda bitar igår. Comté Vagne, en minst 2 år lagrad hårdost från Frankrike; 409 kr/kg. Och får-och getosten Itchebai som kostar 339 kr/kg. Jo, det blev små bitar!

Nu är det dags för brödbak. Phil, förstås, försåg mig med ett häftigt recept som jag ska testa. Inte minsta mjöldutt i utan bara solroskärnor, linfrö, mandel, havregryn, andra frön, lite kokosolja och vatten. Det blev gott när han gjorde det; ska bli spännande att se om jag också lyckas.

brödAnnars ett tips på köpebröd som jag tycker känns okej.

Jag har ju lite svårt att avstå från bröd någon längre tid…

Det jag tänker på är Kung Markattas solrosbröd som bakas på ekologiskt fullkornsrågmjöl och inte tycks ha varit i närheten av varken konserveringsmedel, färgämnen eller aromer.

Rapport från brödbaket kommer!

Lycka för mig…

Etiketter

, , , , ,

kaffekannaLycka för mig kan vara att fylla den vackra kaffekannan, från mammas samling, med nyponros, trädgårdsrosor, älggräs och…. ja, den blå blomman blir jag lite osäker på. Någon som vet… Känns vallört när jag känner på den; men är något helt annat. Men vad är det?

laxLycka för mig är en riktigt god middag. Som den på bilden. Halstrad kallrökt lax på en bädd av färsk spenat. Med getost och rivet äpple. Och dressing med honung, rapsolja, citronsaft & citronskal och timjan.

HolgerLycka för mig är definitivt ett lyckligt barnbarn. Holger var så innerligt glad att han knappt hann dricka mjölk (hade ingen saft) och äta farmorsmors chokladkaka innan han blev tvärmätt; och måste ut och visa farfar fyrhjulingen som han fick häromdagen!

En riktigt tuff mental träning

Etiketter

Jag har troligen ett mycket outvecklat tålamod. Jag hör till den människosorten som älskar att hitta på saker, men som har svårt att fullfölja; ifall fullföljandet tar mer än någon dag.

Jag vet inte om det går att träna upp sitt tålamod. Jag är tveksam till det. Så nu blir det att köra på envishet.

Fd fikarummet i stallet dag 1
måla1

Fd fikarummet i stallet dag 6.
måla2

Långsamt är bara förnamnet. Jag intalar mig själv att den här långsamheten och tristessen är nyttig för mig. Dammsuga, tvätta, slipa, dammsuga, tvätta, tejpa, grundmåla, grundmåla andra sidan, måla, måla andra sidan, slipa bort rinn, måla, måla andra sidan…

…och jag ger mig attan på att det kommer att behöva målas ytterligare en gång…

Jag är nog inte som andra…

Etiketter

, , ,

byvägiregnDet är mycket suckar kring vädret just nu. I alla fall från de som bor i mina trakter.

Blåsten kan jag också sucka till.

Men regnet? Nej; det är inget att sucka åt!

Just nu är det 11 grader, snabba moln på himlen och faktiskt lite blått däruppe. Alltså i de flesta betraktares ögon en finare dag än den som var igår.

Igår var det ”Det eviga regnets dag”. Jag blir lugn som en filbunke i mormors fönster när ”locket” ligger på och när det våta gruset gnisslar försynt mot gummistövlarna. Jag kan gå där på vår byväg, långsamt…

Tänk att regn kan ge de finaste minnena. Jag tänker på en sommar som stugvärd i Tarfala, nedanför Kebnekaisemassivet. Då var ”locket” på och regnet vardagsmat. Eller en semester i stugorna i Lobacken i Knutby. Det regnade vareviga dag i flera veckor. Vi satt inne i den lilla stugan, eldade i kaminen, fyllde på bränsle i fotogenlampan och bara ”var”.

Kanske är det lugnet som infinner sig, när molnen går lågt och regnet faller, som får mig att vara så glad i det som de flesta ogillar.

Ja, inte vet jag…. och strunt samma. Nu kan jag inte längre filosofera här vid datorn. Massor med grundade skåp väntar på att bli målade!

Rör som du vill bli rörd

Etiketter

sirap1Jag rullar glasburken, fylld med socker och granskott, långsamt fram och tillbaka över den hemvävda duken på köksbordet. Rullar långsamt. Rullar ännu långsammare. Snurrar lite på burken.

Sockret har svårt för att lösa sig. Jag satte granskottssirapen för snart två veckor sen. Bara granskott och socker. Det går lättare med lite citronskivor i; jag har en sån burk också. Där har allt socker löst sig och i den burken simmar granskotten glatt runt i den lite sega vätskan.

Jag kommer på mig själv med att rulla den ofärdiga burken/blandningen med mjuk hand idag. Igår tror jag mest att jag utsatte den för ett hysteriskt skakande….

Marie-Louise Eklöf, min lärare på örtpedagogutbildningen, ger ett så fint svar när vi elever undrar hur vi ska göra; hur ska vi vispa när vi kokar ansiktskrämen, hur ska vi röra ihop oljan med vattenbasen, hur ska vi plocka av bladen från kvisten, hur ska…

Marie-Louises svar är: Rör som du själv vill bli rörd. Vispa som du själv vill bli vispad.

Jag rullar burken som jag själv skulle vilja bli rullad. Långsam och varligt över den mjuka duken. Snurrar den lite försiktigt.

sirap2Inget skakande idag. Inte ens minsta barr kan ”må dåligt” av den här varliga behandlingen. Jag ställer tillbaka burken i fönstersmygen. Tittar efter solen. Hur vore det om min samarbetspartner tog över ansvaret för produktionen? Ser inte till henne. Jo, solen är en hon ;-)

En nästan märklig känsla infinner sig. Inte vet jag inte om den långsamma och varliga hanteringen har någon betydelse för sirapens smak och konsistens, men hos mig infinner sig ett stillsamt lugn, fokus, här & nu, något nästan meditativt…

… aha. Mindfulness med sirap!

Ibland överraskar jag mig själv…

Etiketter

, , ,

IMGP7871Har det hänt dig också; att du kommer på dig med att gilla något som du trodde du var totalt nollställd inför? Att det för min del skulle vara tovning; det hade jag verkligen ingen tanke på. Tovning?! Nä, det kunde väl inte vara min grej?

Jo, tänk att det var det! Och det här blogginlägget kommer att vara ohejdad reklam för min workshop ”Skapa med ull – hämta inspiration i naturen” som jag har här på gården den 5 juli.

Och jag menar verkligen ohejdad. Både därför att jag vill ha många deltagare till workshopen. Och därför att jag gärna unnar fler att upptäcka KÄNSLAN! Både känslan man har när man jobbar med sina händer och den känsla som uppstår inför det man skapat överraskade mig :-)

armbandJag och tovning är en rätt ny kombination. Jag provade på det för första gången för några år sen, under min utbildning till naturhälsopedagog.

Då, tiden före utbildningen, var tovning för mig detsamma som halvfula tanthattar, stela sockor och prydnadsföremål… framförallt föreställande pingviner och andra djur.

Numera är tovning för mig något mycket sinnligt och nära. Mjuk ull. Vackra färger. Varmt vatten. Mjuk såpa. Inspiration från naturen. Kravlöst.

IMGP7879Numera vet jag också varför jag gillar det så mycket. Det är därför att mellan mig och det jag skapar finns ingenting. Ingenting. Jag gör det med mina egna händer; utan något hjälpmedel.

Det är jag och ullen direkt mot varandra. Det är känslan. Precis som att ha en deg mellan händerna. Eller jord.

Välkommen på kurs du också; den här bilden är från en kurs som jag hade på Växplats Nybyn förra sommaren. Den här sommaren är kursen härhemma på Lilla Ekeby!

tovningnybyn

Nya vindar drar in på gården

Etiketter

, , ,

MillaoullNu känns det verkligen att nya vindar drar in här på gården. Milla, 5 år, och jag plockar i ordning i ateljén. Ullen, som med tiden ska bli hantverk skapat av kursdeltagare, är ljuvligt mjuk mellan fingrarna.

salsskåpetVi fyller det fina gamla skåpet från föräldrarhemmet i Knutby med material till kommande kurser.

”Förrummet” och Verandan väntar på färg. Det är mycket jobb som återstår innan invigningen den 17 augusti.

Det känns också spännande att få till ett intressant program den dagen. Invigningen måste förstås spegla det vi håller på med; dvs bra mat, mindfulness, lugna upplevelser  i naturen, örter som mat och medicin, tovning, lantlivsretreat, dagkonferenser… Jag funderar och planerar!

Vissa personer i min familj kännetecknas av snabba beslut. Ibland kan man liksom se det i rakt nedstigande led; Pappa Gunnar – jag – Marcus.

Häromdagen hade jag ingen aning om att vi i höst ska ha kalvar i en av ligghallarna/hagarna. Nu tror jag att det starkt lutar åt det hållet. Egenproducerat kött från djur som mått bra under uppväxten; det känns helt rätt.
Marcus väntarMarcus satt snurr på det här hjulet häromdagen och plötsligt handlar det om att ”grannen” Jonas slår för ensilage i hagarna , boka kalvar, ordna produktionsplatsnummer, fixa staket, röja fram betesputsaren…

Ibland brukar man tala om att tidigare generationer ”vänder sig i graven” när de efterkommande sätter fart på än det ena och än det andra. Om det är så att pappa och mamma skulle kunna ”vända sig i graven” så gör de definitivt inte det. Däremot skulle jag kunna tänka mig att de jublar och dansar av glädje. Det här är nog helt i deras anda!

Mamma, jag ska gå för dig mig

Etiketter

, , , ,

mammablommorIgår firade jag mammas födelsedag med att plocka den allra skiraste vita bukett. Kanske borde jag satt den på hennes grav. Men inte är hon där… Nej, jag kan lika gärna har buketten här hemma på Lilla Ekeby, i en av mammas älsklingsvaser.

Jag gissar att ni tycker att rubriken är kryptisk. ”Mamma, jag ska gå för dig” är titeln på en sång som vännen Camilla skrivit. Den är mammakärlek rakt igenom och jag tycker mycket om den (och gråter nästan varje gång jag hör den).

Mamma, jag ska gå för dig.
Du är inte här men det är jag
och jag ska gå mina steg
och jag ska gå dit du aldrig fick gå
och jag ska gå dina steg,
i kärlek…

Min mamma och vilda växter hör så nära ihop; hon kunde mycket och försökte hela tiden lära ännu mer. Det jag kan är en liten ”pust” jämfört med hennes gedigna kunskaper. Men intresset för det som växer har/hade vi gemensamt. Ibland när jag är ute i det vilda kommer tanken ”mamma skulle ha uppskattat att gå här” och då blir det liksom ”mamma, jag ska gå för dig”.

Men igår när jag släntrade fram med cykeln i skogen, med blommor i handen, granskott i plastpåsen, daggkåpa i papperskassen och smultronblad i en papperspåse så slog mig tanken; inte går jag här för mammas skull – jag går för min egen skull!

Jag går här och njuter därför att naturen bjuder så mycket för alla mina sinnen. Men jag gör det nog till en stor del därför att hon lärde mig ”läsa” både den boken och vanliga böcker. Så okej mamma; om du har koll på mig från din himmel – jag går väl lite för din skulle också. Men mest för min egen.

Det var en fantastisk kväll igår kväll. Jag hann med mycket och mobilkameran fick jobba en del:

smultronoharsyraOch där bland smultronbladet, som jag plockar till vinterns sällskapste, fanns lite harsyra. Blir bra att ta några blad till bordsvattnet därhemma.
Den här lilla blomman är häftig. Bladen har en mekanism som gör att de fäller ihop sig i mörker och i starkt solsken. En växt att spå väder i ;-)

nyponrosStenåldersgenen slår till när jag kommer på höjder och ser ut över öppna landskap. Lugnet rinner in… Det är lätt att föreställa sig att våra förfäder kände lugn när de hade ”koll” över omgivningarna. Inga faror i sikte; bara nyponbusken och Skedviken långt där borta.

skogsfräkenÅ så skönt; först trodde jag att det var åkerfräken i kanten mellan stigen och hagen. Men det var ju ”bara” skogsfräken. Blir lite fundersam på om det är den som också kallas skavfräken. Rullar vidare…

fårI vår Herres hage finns förstås också djur. Har sett de 5-trådiga staketen runt hagarna längs banvallen ett tag nu. Jag har tänkt att staketen ser lite väl påkostade ut för de köttdjur som brukar beta här. Men idag förstod jag varför de var så välgjorda. Här ska ingen varg (eller Frasse när han sen får vara lös igen) kunna smita in. Och inga får ska kunna smita ut. Fina var de. Och nyfikna.

åkerfräkenHoppsan. Längs banvallen trängs ju åkerfräken. Jag får allt ta och cykla tillbaka hit om några dagar och plocka lite. Åkerfräken är stärkande för både njurar, hud och hår. Nu frodas sommarskotten; tidigt i våras plockade jag de små vårskotten som man kan äta som sparris.

granskottSen blev det sent kvällsarbete. Gjorde granskottsirap. Men tror att jag ska flytta över skott och socker till två mindre burkar. Och i en av dem också lägga lite citronskivor.

Livet på landet på riktigt

Etiketter

, , ,

komockaJag har fått det (nästan) alla vill ha…
… och hur förvaltar jag den gåvan?

Tanken slog mig idag när jag insåg att alla pusselbitar så sakta faller på plats. Möjligvis så saknas några kor, ett par grisar och några höns… Någonstans i bakhuvudet finns doften av barndomens varma, platta utstänkta komockor. Men annars så är jag väldigt nöjd…

Jag har jord under de avbitna naglarna, jag har rötter som aldrig går att dra upp, jag har förmågan att se motgångar som utmaningar, jag har en underbar familj, jag kan välja hur jag vill leva mitt liv, jag får använda både hjärna och muskler i mitt dagliga arbete, jag har inte ett överflöd på pengar – men tillräckligt för att inte bekymra mig för mycket om morgondagen, jag får jobba med det jag brinner för, jag har naturen utanför knuten, hästen i stallet, hunden i koppel och katten i skönaste korgstolen.

verandaklarSnart har jag också en fantastiska Veranda & ateljé klar. Det är nog först nu som jag förstår hur mycket jag har längtat efter den lokalen. Tänk att få hålla sin kurser hemma – året runt! Inte behöva hyra lokal på ”byn” eller vara i garaget eller i egna bostaden. Att få vara proffsig fullt ut.

Jag befinner mig någonstans mellan Taubes Änglamark:

Kalla den änglamarken eller himlajorden
om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor
och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna!

och psalmen Härlig är jorden:

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.

Naturen och rötterna; två så viktiga saker för att vi ska må bra. Hur jag riktigt ska förvalta de gåvorna måste jag nog grunna mera på.

lastpallTidningen Land skriver att den är en röst för Livet på landet – på riktigt! Ja, det är ju så det är, tänkte jag när jag snubblade över en lastpall utanför stallet. För mig är det en lastpall… för någon annan är den kanske grunden till en uteplats.

Otaliga är exemplen på det som människor idag tar in i sina hem och som har en anknytning till naturen och livet på landet.

lastpall 2Jag vill tro att de sakerna inte bara symboliserar naturen utan också rötter, trygghet och ursprung. Och att det faktiskt är mer än en käck dagsslända…

”Livet på landet på riktigt” kan vara hårt och slitsamt. Men det är också alldeles, alldeles underbart. Och just det underbara; med lugnet, naturen, det äkta och enkla är det som kursdeltagare och konferensdeltagare ska få möta när det kommer hit till gården.

Kanske möter de också sig själva på ett närmare sätt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.