En keiki är född

Nu har vi fått ett riktigt orkidébarn, en liten keiki med 5 rötter och 4 blad. Förlossningen gick bra och babyn som nu är delad från sin mamma vilar ut i vitmossa i egen genomskinlig kruka. Vackra mamman vakar förstås över den lilla; visst är naturen häftig?

Jag tar mig i kragen…

 

Ja, visst gör det ont när knoppar brister… men det är vackert precis när de slår ut. Vårt körsbärsträd är just nu alldeles ljuvligt vackert.

Och häggen och slånet uppe i skogshagen likaså.

Däremot är det inte särskilt ljuvligt och vackert när det gör ont både i höft, vänsterben, händer och huvud. Ibland kommer dagar som man helst vill hoppa över. Jag tycks ha fått en gäng sådana just nu.

Jag vägrar värk….

Men ibland tycks det inte hjälpa att vägra. Det slår till ändå. Jag blir rätt nedslagen när jag inte fungerar. Vill bara lägga mig på sängen, dra täcket över huvudet och sova bort det onda.

Precis som om det skulle funka…

Så nu har jag tagit mig i kragen. IGEN. Fixat mer värk-i-höften-tabletter, mer migrän-tabletter, sättpotatis, ny grensax (Frasse har gömt den gamla), mer ”livsfarliga” djupfrysta hallon… ( Jo då, jag har läkarkontakt, naprapat och nytagna röntgenbilder också, så jag försöker inte förtränga eländet helt.)

… och så tror jag mycket på att vara ute, sitta på en sten och filosofera eller ströva långt med Frasse.

Ja, egentligen är det lite märkligt med min onda höft och onda ben. Gör mest ont i vila. När jag går eller rör på mig finns nästan ingen smärta alls. Phu…

Nu ut i trädgården och sen en sväng upp i skogen med hunden. Bilden härnere är från morgonens promenad.

Det slår ut också i åkanten. Och Frasse ”blommar” ut helt när vattnet känns välkomnande och spännande.

Nu är det bara vi

Vaknar till en ny tid. För första gången på 20 år är det bara jag & Roffe som ”styr” över livet här på gården.

I hagen går våra egna Ronja och Prinsessa och Idas brun/vita Randalin.

Och Frasse badar och röjer i åkanten mest hela tiden…

Igår kväll tog Ida och Marcus hem sina ridhästar till sin lilla gård; med pågående stallbygge och arrenderade hagar. Jag vet hur det känns; det är lycka att ha djuren så nära att man kan springa ut i stall och hagar i foppatofflor och pyjamas.

Och för någon månad sen flyttade de sista ”riktiga” inackorderingarna.

Så nu har vi inte längre andras hästar i hagarna (Marcus & Idas Randalin hör liksom till familjen…) och också tiden med egen hästavel är över. Kul, kul, kul – och sällan jobbigt- har det varit. Och så mycket nya vänner vi fått sen vi hamnade in i islandshästvärlden för drygt 20 år sen. Curre, Marie, Leffe, Pia, Lise, Helen, Magda, Bengt, Petra, Carina, Ulla-Britt, Anders, Sussi, Karin, Maggan, Kristina, Ullis, Gunnar, Kerstin… och deras hästar är de som framför allt har påverkat, glatt och ”styrt” vår liv här på gården.

Men var sak ha sin tid. Ibland är det skönt att ta nya tag. Att låta gräset växa överstyr i hagarna. Skura stallet rent och låta nya vindar blåsa igenom…

Här behövs lite ny  ”nybyggaranda”, göra precis som vi själva vill, bara göra för oss själva, inte fråga andra om de tycker att det vi gör är ok. Inte jobba billigt åt andra – men gratis åt sig själv…

På torsdag styr jag bilen mot Västerås och möte med Hushållningssällskapet och projektet Grön Arena. Undrar vad det kan innebära för oss och vår lilla gård?
Nya, spännande tider? Möjlighet att skapa något nytt?

Förstår den som har ständig värk

På skivspelaren; Vivialdis Winter.

I tekoppen; ingefära, citron och honung. Och eventuellt något hundhår.

Kroppen säger ifrån. Någon som vill byta en frisk vänstersida mot min halvdåliga? Alvedon. Diklofenak. Aloe Heath Lotion.

Fasen, jag har inte tid med det här…

Mindful Yoga. Frasse envisas med att delta. Oj, så avslappnad han är.

 

Förstår – på riktigt – de som alltid har ont i kroppen. Hur orka göra något då? Ta sig i kragen? Förstår…

”Bara göra”, säger klokaste naprapaten Hasse, när jag klagar och skriker på behandlingsbänken.

Visst har han rätt. Men oj, så jobbigt det känns ibland.

Utanför fönstret strålar solen, himlen är blå, hästarna stå-sover efter frukosten och termometern visar på minus 6,8. Tar ytterligare en klunk ingefärste.

Vi ska ut nu; Frasse och jag. Sen väntar en eftermiddag med diskussioner om Grön omsorg. Om att använda sin gård till meningsfull vardag i daglig verksamhet eller i andra hälsosammanhang. Jag tror att det kommer att bli en spännande eftermiddag.

Men först ska jag ta tag i min egen hälsa. Tror att Frasse instämmer.

Så fram med vinterkläderna igen!

Våga säga nej – jag gjorde det!

I den affärsplan som jag gjorde för mitt företag 2007 fanns både små och stora delmål. Ett av målen var att sitta med i nätverket Freijas styrelse!

Freija, för er som inte vet det, är ett nätverk för kvinnliga företagare i Roslagen. Det är ett aktivt nätverk som verkligen främjar företagsamt. Samtidigt som det är trevligt och inspirerande på träffarna. Så har det i alla fall varit på de träffar jag varit med på; tyvärr får man ofta förhinder till det man inte prioriterar högst

Här finns Freija på Facebook om du är nyfiken: https://www.facebook.com/pages/Freija-Roslagens-f%C3%B6retagarkvinnor/218033034896446

Och hemsidan är här:
http://www.freija.se/

Nåväl, Freijas styrelse var ett av mina mål! Häromkvällen ringde Eva från valberedningen. Jag lyssnade av henne på telefonsvararen. Och vet ni; telefonsvarare är bra – de får en att tänka ett varv till.

- Vi skulle vilja att du gick in och tog ett år som styrelseledamot i Freija!

Jag blev glad. Jag blev smickrat. Mitt ego växte. Självförtroendet tog tre steg framåt.

Och snart kan jag pricka av ett delmål till…

Men sen började jag fundera; om jag är med i Freijas styrelse vill jag ju uträtta något. Hinner och kommer jag att prioritera det?

Att vara med i en styrelse utan att ge järnet känns väldigt främmande. Jag vet att det finns föreningar där det är svårt att få folk att ställa upp till styrelsen och att man därför bli glad bara någon vill ”ställa upp” med sitt namn. Men så är det ju inte i Freija. Och så vill inte jag vara i en styrelse.

Så jag sa NEJ! Det kändes bra. För det närmaste året tänker jag lägga mycket av min obetalda tid på att få fart på Måndagsklubben här i Rimbo.(Där ska vi förresten ha en styrelse snart. Med folk som vill ge järnet!)

Jag får vänta med att pricka av Freijas styrelse på min delmålslista; kanske får jag chansen igen?

Men det jag fick från den här händelsen är ett eget exempel som jag kan använda på kurser när vi pratar om att säga ”nej” till kunder och uppdrag. På kursen Friskare Företagare, som jag har tillsammans med kloka kollegan Agneta, pratar vi en del just om hur svårt det är, trots att man redan har för mycket på agendan.

Sen känns det också lite som att min självkänsla fick en puff framåt. Jag satte mig själv i första rummet och gjorde som jag ”lär”.

Nu är det dags för bästa rummet – uterummet! Och idag ska Frasse och jag prova oss på en stående meditation upp på högsta kullen i skogshagen. Jo, jag tror att hunden mediterar också; han blir så lugn och ser så fundersam ut när hans matte är tyst och stilla på samma plats en längre tid…

Jag måste nog blogga HÄR!

Nej, det funkar inte riktigt. Inte går det att lägga ut den här bilden på goa Milla på Norrtelje Tidnings webb. Eller?

Kanske vet ni att jag börjat blogga på Norrtelje Tidnings webbplats. Det är kul. Kräver, tycker jag, mer proffsighet än här. Får inte vara lika personlig som här? Eller får jag? Nä, det känns inte så.

Jag som ena stunden vill skriva om Frassehunden och barnbarnen. Och i nästa stund om affärsutveckling och äldreomsorg. Går det?

Jag blir faktiskt fundersam. Känner mig inte riktigt hel.

Idag satt jag med barnbarnt Milla vid köksbordet. Vi plockade fram hennes hemliga ”skattkista”. Den som brorsan Holger absolut inte får se. Och som hon inte tar fram när han är här. (Holger har också en skattkista; som han inte tar fram när Milla är här…)

13 februari fyller Milla år. Det lutar åt att hon vill ha något ”rosa” eller möjligtvis något ”lila” i 4-års-present.

Och jag fortsätter grunna på var jag vill blogga…

Var ska jag blogga?

Jag har börjat blogga på Norrtelje Tidnings webb. Sitter just och funderar på om jag där ska blogga mer om KRAV-märkning eller om jag ska byta ämne och skriva om att jag inte köper argumentet tidsbrist som orsak till snabbmatsorgier.

Men jag blir lite fundersam på vad jag ska göra med den här bloggen. Stänga ner den? Låta den gå i lite vintervila? Eller blogga på två ställen?

Här går det att skriva rätt personligt, att skoja om Fassehundens bedrifter, att visa halvdåliga bilder tagna med min trasiga ajfån…
Kan jag bete mig så på NTs webb?

Jag tvekar lite. Men förändringen, en bredare grupp läsare och mer dialog med läsarna kännas lite lockande. Så jag tror att den här bloggen får några veckors ”vintervila”. Så får vi se sen hur det känns!

Min blogg på NT hittar du här: http://norrteljetidning.se/lasarnytt/bloggar/asanord/