Vad tänker jag göra åt det?

Etiketter

, ,

dammsugare- Hur svårt kan det vara! Är det en fråga/uppmaning som du också brukar ställa dig när ett genomförande känns motigt. När det är segt. Och alldeles för enkelt att skjuta upp.

Städning är en sån aktivitet för mig. Hundhåren flockas i hörnen… Jag ser dem. Jag vill ha bort dem. Men jag kan ingen magisk formel för att trolla bort damm och hundhår.

Ibland får jag tanken; hoppas det inte kommer någon hit!

Det tar 11 minuter och 18,87 sekunder för mig att dammsuga vårt hus; förutom groventrén och toan där. Inte ens 12 minuter!

Jag kollade tiden för en liten stund sen. Efter det att jag bytt frågan ”Hur svårt kan det vara?” till frågan ”Vad tänker jag göra åt det?”…

Är ni också lite svårstartade i vissa sammanhang. Testa då frågan ”Vad tänker jag göra åt det”. Den kräver ett svar på ett annat sätt än frågan/påståendet ”Hur svårt kan det vara!”

Nu är det snart dags för lunch här på gården. Och sen dags att handla mat till nästa vecka. Hur svårt kan det vara?  Inte alls något svårt. Men möjligtvis blir det lite dyrt. För samtidigt  som det finns gott om mat i frysen så blev jag inspirerad av Veckomenyn i DNs lördagsbilaga.

Där har man satt ihop en meny (faktiskt för en hel månad) som utgår ifrån att hålla nere på köttet och följa kostråden. Jag blir så inspirerad att jag bestämmer mig för att testa den. Redan från idag. Så idag blir det Pad thai med tofu – en vegetarisk variant på den thailändska nationalrätten.

veckomeny

Jag och min far

Etiketter

Gunnar redigeradIdag fyller pappa 90. Jag har tur som fick just den pappan. Han ger mig djupare rötter och starkare vingar varenda dag. Det finns egentligen bara ett (litet) problem. Han är död.

- Säger du det, skulle pappa ha sagt. Och i de orden ligger en förväntan om att få höra mer. Kanske om hur problemet ska lösas. Fast just i det här fallet tror jag att vi går bet; både jag och pappa Gunnar.

I Magnus Ugglas tolkning av ”Jag och min far” finns några utstickande rader:

Jag saknar den humor, som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till

Som präglat min uppväxt, ända fram till i dag
Som gjort att min son är densamma som jag

Jag får ta del av drömmar han har
På samma vis som då det var jag, och min far

Pappa säger: Ingenting är omöjligt. Lev dina drömmar. Var nyfiken. Tro på dig själv.

Jag instämmer. Och jag anar att Marcus, Gunnars barnbarn och min son, också instämmer. Han beter sig i alla fall så som Gunnar skulle applådera.

Jag kan ge tusentals exempel från Gunnars sätt att leva. Från sånt som präglat mig. Jag skulle kunna hålla på hela natten. Och ändå inte vara klar när morgonen gryr. Men istället får ni en historia och några bilder.

gunnarmedfamilSå suddigt. Men ändå… Naturen. Året runt. Pappa, mamma, Janne och jag. Pälsen som mamma har på sig har jag fortfarande kvar. Någonstans.

Och jag var nog ungefär i åldern som på bilden när den historia utspelade sig som kommer här:

Pappa och jag är i Uppsala för att uträtta några ärenden. Mamma har bett oss att skynda på lite, eftersom det väntas gäster till kvällen.

Pappa och jag går förbi Stadsteatern. Där är det matinéföreställning av Värmlänningarna. Vi vänder tillbaka…

Jag sitter där i mörkret i sammetsfåtöljen i salongen; håller pappa i handen.

Scenen, musiken, mörkret, dofterna, sången, applåderna, handlingen, strålkastarna, färgerna, björkarna och staketet på scenen…

Några timmar senare är verkligheten ifatt oss. Det är mörkt när vi kommer hem. Mamma är inte glad. Gästerna är på ingång.

Men Värmlänningarna stannar i mitt hjärta för alltid.

Bilden här under är från mammas 60-årsfirande.

gunnarochingabrittHand i hand hela livet. Oftast i glädje och kärlek. Men också hand i hand när det var svårt; som när mamma mådde psykiskt mycket dåligt under några perioder i livet. För mammas skull var pappa i början av 60-talet till och med beredd att lämna byn och gården och köpa en annan gård strax utanför Uppsala. Men tack och lov; de gjorde det aldrig.

Vi musicerade, vi läste, vi engagerade oss, vi åkte; vi betedde oss nog inte som den ”vanliga” bondfamiljen på 50- 60-talet.

gunnarmedgjalpNär Roffe och jag ”byggde gård” och skaffade hästar tror jag att pappa jublade både utåt och inombords. Otaliga var hans råd och förslag när vi behövde hjälp. Och spika kunde han också…

Jag kan tänka mig hur han nu funderar kring hur vi bäst ska ordna det med småkvigorna och deras liv här på gården…

Ett ”problem” helt i hans smak!

Hinner du?

Etiketter

, , ,

fötterIbland känns det som att jag vill ge folk dåligt samvete; bara för att de ska stanna upp och tänka. Visst låter det hemskt? Men jag vet inte om det finns något annat sätt. Vet du något?

Igår satt jag med en vän och pratade om livet, framtiden och tidens jäkt. Om små barn som är på dagis mer än 10 timmar… Om föräldrar som springer fram genom livet med ungarna ”hängande bakefter”… Om att varje sekund måste vara fylld med aktiviteter.

Aldrig hinner? Varför inte då? Varför har de barn?  Är det de personerna som en dag kommer att säga:

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

De här tankarna för mig till en alldeles underbar novell. Oj, så jag önskar att du tog dig tid att läsa den. Och sen mer tid; till att reflektera. Hinner du?

Här kommer den:

I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flott klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa. Klick. En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick.

Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten. Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det uppstått en irriterande förlägenhet som turisten – kunnig i landets språk – försöker överbrygga genom ett samtal.

”Ni kommer att få fin fångst idag.”

Huvudskakning från fiskaren.

”Men jag har hört att vädret är gynnsamt.”

Huvudnickning från fiskaren.

”Ni ska alltså inte fara ut?”

Huvudskakning från fiskaren, stigande nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlens väl honom varmt om hjärtat; sorger över det försuttna tillfället gnager honom.

”Å, ni mår inte bra?”

Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk till talade ord.

”Jag mår alldeles utmärkt”, säger han. ”Jag har aldrig mått bättre.”

Han reser sig, sträcker på sig, som om han ville demonstrera hur atletiskt byggd han är: ”Jag mår alldeles fantastiskt bra.”

Turistens ansiktsuttryck blir allt olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga hotar att spränga hans hjärta: ”Men varför far ni inte ut då?”

Svaren kommer prompt och knappt. ”Därför att jag var ute redan i morse.”

”Var fångsten bra?”

”Den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i min korgar, nästan två dussin makrillar…”

Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar nu upp och klappar lugnande turisten på axeln. Han tolkar dennes bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå rörande sorger.

”Jag har till och med nog för imorgon och i övermorgon”, säger han, för att lätta främlingens sinne. ”Får jag bjuda er på en av mina?”

” Ja, tack.”

Cigaretter stick i munnar, ett femte klick, främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt sina ord.

”Jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter”, säger han, ”men föreställ er att ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag, och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar … föreställ er det.”

Fiskaren nickar.

”Ni skulle”, fortsätter turisten, ”fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag – vet ni vad som skulle hända?”

Fiskaren skakar på huvudet.

”Ni skulle senaste om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liter kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni naturligtvis få större fångst – en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle …”, entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick, ”ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio. Ni kunde förvärva laxrättigheter, öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder – och sen…” – åter mister främlingen målföret av entusiasm. Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt innerstan skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.

”Och sen”, säger han, men åter blir han stum av upphetsning. Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör med ett barn som satt i vrångstrupen.

”Ja, sen?” frågar han tyst.

”Sen”, säger främlingen med stilla hänförelse, ”sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen – och se på det härliga havet.”

”Men det gör jag ju redan nu”, säger fiskaren, ”jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert klickande som störde mig.”

Tankfull gav sig turisten av därifrån, en lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund.

(Av den tyska författaren Heinrich Böll, som fick nobelpriset i litteratur 1972. Novellen ingår i samlingen ”När kriget var slut”).

Superstark medicin. Utan biverkningar.

Etiketter

, ,

hamsterhjulJag blir inte glad över att en av mina bästa vänner har så högt blodtryck att hon är sjukskriven på halvtid. Läkemedel får inte ner trycket. Men jag blir glad över att trycket går ner när hon tar det lugnt. Semesterresan var en lisa både för hennes själ och blodtryck.

Jag blir inte glad över att en annan vän har så högt blodtryck att kroppen ibland protesterat högljutt. Jo, jag blir glad över att kroppen är så klok att den säger till. Men inte att hon har för högt blodtryck. Däremot blev jag mycket glad över vad hennes läkare sa. Vännen skickade mig ett meddelande igår kväll där hon bl a skrev:

Vid ett samtal med doktorn idag, sa jag att jag kände en tjej som hade qigong kurser och var utbildad i nåt som hade med mindfullness att göra. Då frågade min doktor varför jag hade högt blodtryck… Tydligen tycker hon att dina specialitéer är underverk för högt blodtryck  :-) :-)

Läkare som rekommenderar mindfulness och qigong blir jag riktigt glad åt.

Dessutom har de alldeles rätt; mindfulnessträning och qigong är ruskigt bra hjälpmedel för att få ner blodtryck, få bort migrän, lindra värk och mjuka upp stela kroppar.

Och de är helt utan biverkningar. Men ändå superstarka!

Du borde inte missa det här…

Etiketter

, ,

För några år sen hade jag sagt; tova, är du galen? Nu säger jag; det är så himla häftigt. Och härligt. Och sensuellt. Och kanske blir det vackert. Alla borde få prova!

Birgitte AustrupAnnalena Edman Ylvén

annica sjövall

Nä, du skapar kanske inte något sådant här den första gången. De här skapelserna är gjorda av konsthantverkarna Birgitte, Annalena och Annica. Men det är liksom inte det som är grejen…

Det är inte resultatet som är det viktiga. Tycker jag. Du kanske tycker någon annat. Men det som jag vill förmedla och låta besökare i ateljén prova på: det är KÄNSLAN.

Känslan av ullen. Riktigt fin svensk ull. Att det är ett levande och samarbetsvilligt material blir väldigt tydligt när man tovar.

Känslan av det ljumma vattnet.

Känslan av den mjuka såpan.

Känslan av ullen, det ljumma vattnet och såpan; tillsammans. Känslan av att skapa något själv.

Kanske kommer resultatet att se ut som något på det här bordet. Den bilden är från min egen första prova-på-tova!

DSCN1504

Oavsett resultat; våga prova!

Välkomna att testa vilken känsla du får när du stoppar händerna i mjukaste ullen, i ljummet vatten och petar dit lite mjuk såpa. Kanske upptäcker du, precis som jag gjorde, att tovning, precis som till exempel broderi eller stickning, kan vara ett tillstånd. Ett härligt meditativt tillstånd.

Välkomna till en Lyxfälla som känns helt igenom okej. Jag har en workshop här hemma på gården söndagen den 23 november, kl 9-13. Det finns sex platser, fin ull och mycket värme innanför ateljédörren!

Vi delar samma historia

Etiketter

, , ,

gotlandJag var på begravning igår. Högtiden i kyrkan var varm och vacker; och orgelns toner till öronen var ljuvliga. Samvaron efter var fylld av värme, närhet och glada historier. Den här eftermiddagen kommer jag att spara i mitt hjärta.

Det var några tröstens kramar; där i kyrkan innan vi fäst faster i jorden. Men sen… Varma kramar där bubblande glad energi strömmar mellan kropparna. Långa innerliga kramar. Äkta kramar.

Gemensamma minnen. Roliga minnen. Dråpliga minnen. Historier jag inte hört tidigare. Historier som bär tiden framåt. Och ibland tar en tillbaka…

Att ha historier är rikedom. De ger rötter för själen. Att höra någon berätta dem igen ger återfunnen glädje.

- Din pappa var så bra på att berätta historier, säger sysslingen Magnus.

Först tänkte jag; ”pappa berättade väl inte så mycket roliga historier”. Oj, där gjorde jag en snabb tankevurpa – men landade direkt på fötterna igen.

Nej, han berättade inte ”roliga historier”. Han berättade äkta historier, verkliga historier, anekdoter, sagor, berättelser… Hans bror Gösta var likadan. De bar familjens och bygdens historia vidare från människorna före oss och från den egna tiden. Med riktning framtiden…

Funderar ni över bilden överst? Jo, den är också historia. Sysslingen berättade om deras gotlandssommar.

- Å, jag kommer ihåg när vi var där på er gård. Och vi åt jordgubbar, sa jag.

- Din bror sa detsamma när vi hälsade på varandra för en stund sen. Han har också minnen av att ”det var mycket jordgubbar den där gången på Gotland”, sa sysslingen.

När jag kom hem letade jag upp bilden. Jo, det var mycket jordgubbar. Sommaren var varm. Gotlandshusen var vita. Vår familj var fyra. Sysslingens familj var sex.

Det är klart att det gick åt mycket jordgubbar till tio personer, en varm sommardag i mitten på 60-talet.

Undrens tid är nog inte förbi ;-)

Etiketter

, , , ,

garn2När fan blir gammal blir han religiös. Och när jag blir gammal blir jag bra på att fullfölja påbörjade handarbeten!

Kan det bli så? Båda händelserna synes rätt sensationella.

Jag har skrivit några gånger kring det här med att fullfölja startade projekt. Och att jag är en typisk entreprenör som gärna drar igång och planerar. Idéerna, tankarna, skapandeprocessen är intressant. Men sen tappar jag ofta intresset.

Aktiviteter där skapandeprocessen pågår hela tiden fascinerar mig. Som att tova eller att måla. Men när det kommer in monotoni så försvinner flow-et. Att börja sticka en tröja är roligt, men att sen ”mala” fram maska efter maska…

Men om det går att lära gamla hundar att sitta?

Jag får en ny tanke nu. Tittar på handarbete från ett annat håll. Kanske kan jag få handarbete att bli meditativt. – Men det är det ju, säger troligen alla som fastnat för att låta vackra dukar, bonader, tröjor och annat växa fram med nålen, stickorna, virknålen, broderigarnet, bomullsgarnet eller ullgarnets hjälp.

Jag säger som Peter Dalle; jag tänkte inte på det…

stickkafeMen nu tänker jag. Och plötsligt slår mig en ny tanke. Om jag kliver ur ”boxen”. Vem har sagt att jag måste sticka eller virka med ullgarnet?

Iréne, som är aktiv stickare i Knutby, läste mina rader igår och bjöd in mig till Knutby Stickkafé. JAG KOMMER! Jag fick just en ny idé. Och där går det nog att testa om den fungerar :-)

Idag ska jag till Knutby av betydligt sorgligare orsak. Vi ska begrava faster Britta. Hon som lärde mig att färga ullgarn med naturens underbaraste färger.

Och på hennes begravningsdag kommer jag på ett sätt som kanske kan få mig att använda garnet som ”legat till sig” i bortåt tjugo år. Visst är det märkligt!

Med vemod upp över fotknölarna

Etiketter

, , ,

brittagarn  Bordet i ateljén är fyllt med fantastiska garner. Om jag la dem i en hög på golvet och ställde mig mitt i högen? Ja, då skulle det kanske kännas som jag stod med vemod upp över fotknölarna. Varför kommer ni snart att förstå.

Det måste vara vädrets fel. Eller?

Jag gråter i tröjan jag aldrig stickade klar till pappa (den ligger där till höger på bilden). Han fick bakstycke och framstycke i julklapp, med löfte om att tröjan snart skulle vara klar. Det var nog tjugo år sen, minst. Kanske kan jag göra den klar till mig själv?

Jag frossar i de ljuvliga och vemodiga växtfärgade garnerna som jag plockat fram från förrådet och inte sett på över tio år.

Brams låter ur cd-spelaren. Hästarna väntar på lunchhö… Och jag sitter här vid datorn istället för att planera nästa qigongträff.

Nä, den här dagen blir inte som jag tänkt mig. Det skulle ha blivit en måla-Vedic-art-dag. Men vår guide och inspiratör Anna är sjuk. Det kändes tråkigt. Men samtidigt som att jag fått en hel dag som gåva.

Hur förvaltar man en hel tom dag? I morse, under Frassepromenaden, fyllde jag mig själv med käcka planer på allt jag skulle/ska hinna den här dagen. Ni vet; allt från att göra ett nytt nyhetsbrev från scratch, med adresslistor, designmall osv. till att städa åtminstone halva huset. Och sen gärna hinna med att tömma och plocka ihop alla utekrukor så att de inte fryser sönder under vintern.

Men vad blev det?

Jo, det blir/blev nog mest en bara-vara-dag. Det behövs bara-vara-dagar ibland. Jag är bra på att ta mig sådana. Men för det mesta är de glada och energipåfyllande.

Den här dagern känns det istället som att någon lagt på ett lock och släpper ner lite små bomullstussar. För att ligga mjukt på? Nej, de är iskalla och försvinner efter en stund. Jag tror att det kallas snö…

Jag tror att mitt vemod har mycket att göra med morgondagen. Då begraver vi min faster Britta. Nu är jag föräldralös, fasterlös och farbrorlös. (Undrar förresten; varifrån kommer orddelen -lös?)

Men mitt i vemodet ser jag en fantastisk kvinna. När jag ser henne framför mig nu ser jag henne gärna i blåbyxor med bröstlapp. Kanske är det därför att de hade kor när jag var liten… och hon ofta gick i blåställ.

pannmurJag tror att hon hade blåbyxor på sig också den sommardagen för många, många år sen då vi växtfärgade i hennes trädgård. Den var en sällsynt och sällsam dag. Jag kommer alltid att minnas den. Vi eldade i den stora pannmuren (som den på bilden, fast inte den). Vi hängde de stora droppande härvorna på långa klädstreck. Vi åt Brittas vaniljbullar som doppats i smör och socker.

Kvällen innan hade jag gått ut i naturen med listan på det jag skulle ha med mig. Där stod bland annat granris, färgkulla, björklöv, björkbark, häggbark och vasstopp.

björk o vasstopp

Alltid när jag ser vasstopp tänker jag på Britta. Jag tror faktiskt att jag ska gå ut och plocka några vissna vasstoppar och lägga på hennes kista. Tror hon skulle gilla det.

vasstopp

Skapar du dig marginaler till ohälsa?

Etiketter

, , ,

oktobermorgonHärommorgonen, då solen steg upp så förkrossande vackert, var det lätt att känna den positiva energin och längta ut. Idag känns det inte lika lockande. Men ut ska vi; Frassehunden och jag. För oavsett väder gör vår morgonpromenad att vi skapar oss nya marginaler till ohälsa. Och dessutom är det härligt skönt och roligt när man väl är därute, oavsett väder.

Marginaler till ohälsa? Visst är det ett intressant uttryck. Väl värt att fundera länge kring.

Jag läste uttrycket nyss i en artikel om Traditionell Kinesisk Medicin (TKM). Artikeln är publicerad i Friskvårdsmagasinet från Axelsons Gymnastiska Institut och skriven av Peter Torssell som arbetar som akupunktör, rektor och lärare på Akupunkturakademin. Jag citerar:

Inom TKM ser man det som att vi alla står under en massa inflytanden hela tiden – årstid, väder, luft, ljus, boende, arbetssituation, relationer, krav, kemikalier och matkvalitet.

I dessa ”flöden” har vi människor mekanismer som försöker hålla oss i balans medan vi anpassar oss, och med rätt råd och behandling kan dessa mekanismer regleras.

Även om vi inte kan påverka allt i vår omgivning, kan vi göra en hel del som främjar vår hälsa och skapar marginaler till ohälsa. Man säger att den främsta medicinen är det vi gör till vardags. Mental inställning, känsloliv och kostvanor betraktas som mycket viktiga, liksom att ta ett eget ansvar för sin hälsa.

Lite tidigare i artikeln har PT liknat hälsofrämjandet vid att ”gräva en brunn innan man blir törstig”.

Visst låter det alldeles, alldeles självklart!

Men hur beter vi oss? Jo, vi står där och skriker efter brunnen, försöker gräva, orkar inte… Ger upp?

Usch. så ledsamt det blev här på slutet. Bäst att kasta sig ut till hungriga djur och sen ta en sväng med en hund med mycket spring i benen.

Är du också dålig på att ”göra klart”?

Etiketter

,

IMG_0827- Du har det alldeles för bra, brukade min favoritfarbror John ofta säga. Och så log han lite pillemariskt. Och jag förstod att han unnade mig det av hela sitt hjärta…

Hela gängetJag kom att tänka på John häromdagen när jag inför en vän konstaterade att gårdens senaste tillskott – kalvarna – FULLBORDADE en viktig del i mitt liv. De var liksom pusselbiten som fattades. Det hade inte gått lika bra med får. Vi hade inte får när jag var liten. Vi hade kor, kalvar och grisar.

(Fullbordan; är det vad vi människor strävar efter i olika sammanhang? Eller är vi rädda för ”fullbordan” eftersom det då är fritt fram för bedömningen? Lite läskigt?)

Det blev lite häftigt en stund senare. För med samma vän, som jag konstaterade att min bas i livet (gården) är fullbordad, målade jag sen Vedic Art. Det sättet att närma mig konsten är nytt för mig. Och väldigt spännande och tilltalande. Jag tänker inte här gå in på hur det går till, men man ”utvecklar” sitt måleri  i linje med en rad principer som underlättar skapandet. Det kan t ex handla om form, balans eller rörelse. Den princip vi jobbade med den här dagen skulle bli FULLBORDAN.

Jag förklarar gärna oväntade sammanträffanden med att det är ”slumpen” som är i farten. Igen!

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera; är det slumpen eller tycker livet självt att jag gjort mig förtjänt av lite fullbordande också. Tankvärt blev det i alla fall.

Fullborda. Slutföra. Ja, det behöver jag lära mig. Jag är ruskigt bra på att starta projekt. Både av liten karaktär; och av stor karaktär. Dessutom gärna i en salig blandning. Jag är inte lika bra på att ”göra färdigt”. Samtidigt som jag älskar att se resultat. Hur stämmer det här nu då?

Jag struntar i analysen. Nöjer mig med förhoppningen att känslan stannar kvar ett tag. Jag har en del halvfärdiga saker som borde slutföras…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare