Igår “bambivarning”, isgata och grusning i hästhagarna – idag snömodd, (snart) sol, vind och vatten i dito.

Just nu är stigen upp till vårt hus en moddig, halvtrygg liten slinga. Igår var den en rodelbana i världsklass…

Igår brottades jag med frusen grushög och sen blöta handskar. Jag sandar helst genom att slänga ut gruset med händerna; sprids bättre då än när jag gör det med skyffeln. Ja, handskarna blir förstörda med tiden…

För en stund sedan, när jag tog bilden härovan, låg gården inbäddad i halvmörker och lite ruggkänsla. Nu , någon timme senare, börjar himlen bli blå, “taket” lyfter sig och utsikten här uppe från huset på berget är en glädje varje morgon. Vi har fönster i alla väderstreck. Och står du mitt i huset kan du se nästan i 360 grader.

Det bästa med väder och vind är kanske just det att jag inte kan ändra på det. Däremot går det ju att göra en del åt situationen (sanda, t ex) eller reaktionen (uppleva, se vad som händer; oavsett vad som händer).

Ha en mindful dag!

Milla och Holger pustar ut en stund under spår- och bajsjakten i skogshagen.

Spår från hare, rådjur, räv alt. katt fixas lätt. Kramsnön och plusgraderna ställer till det lite grann…

Lite smågnagt under kottens topp; kan det vara en musunge som haft frukost?

Rådjursbajsen pillar vi isär till stora mörka pärlor.

Men den avlånga lorten?  Är den från det räven eller katten? Ägaren har gott om mask i magen. Det sista nog något för farmor att fundera över

Tips till er med 3-5 åringar i er närhet: Boken “Maja tittar på naturen” av Lena Anderson och Ulf Svedberg är poppis hos och kan säkert bli det hos andra också.

Jag tycker att den som bloggar bör skriva varje dag. Det är min ambition.

Min ambition är också att skriva om sånt som jag tycker är meningsfullt. Ambitioner kräver lite tid. Och tyvärr är det så att jag just nu prioriterar ner bloggen lite till förmån för kursplanering, pappas begravning och hästarna & stallet.

Jag hoppas ni trots allt kikar in då och då även framöver. För min ambition är att sätta fart på bloggen alldeles snart igen…

Kram Åsa

Funderade på om jag på Facebook skulle skriva “En morgon då jag gärna bytt ut gården mot en våning i stan”. Men inser att jag skulle ljuga om jag skrev så.

Minns ni Stina i Saltkråkan som envisades med att påstå att “hemma på våran gata i stan” var allt bättre, större, vackrare… Vet inte varför jag just kom att tänka på det citatet. Men kanske är det så att den plats där man djupast och oftast sätt ner sina fötter är den plats man gillar bäst. Och har man satt ner dem i jorden på landet så fastnar de ju till och med lite bättre än i asfalten i stan.

Jo, visst lever jag min dröm. Nu! Efter många års drömmande och nästan tjugo års hårt arbete. Priset för att nå just det här drömlivet är nog vanligtvis rätt högt. Och när man väl förverkligat drömmen är livet på landet sällan en dans på rosor. (Förresten förfröst de flesta förra vintern…) Men jag ångar mig inte en sekund!

Bilden här ovanför tog jag igår eftermiddag; på vägen hem från föräldrarhemmet i Knutby, några mil bort. Iskyla, dimma och solnedgång; så vacker att jag nästan tappade andan. Ett exempel på belöning

Många vill ut på vischan; var tredje svensk enligt Svensk Fastighetsförmedlings senaste bobarometer. Och fler lär det nog bli efter åtta veckor med realityserien “Drömmen om landet” som drar igång i svt1 nästa vecka. Eller blir det kanske precis tvärtom?

I bobarometern är det 26 procent av stockholmarna som vill lämna stan, för hela riket är siffran 33 procent. Det kan man ju jämföra med att idag bor ungefär 15 procent av befolkningen på landet. Och just nu är inflyttningen till stan större än utflyttningen. Så det finns nog en viss diskrepan’s mellan dröm och verklighet.

Jag tror att drömmen om livet på landet för de allra flesta “drömmare” inte handlar om gård, gräva i jorden, skotta snö, ha hästar och hundar, jobba tills det är dags att gå och lägga sig etc. Jag tror att det nog mest handlar om det som den lantliga livsstilen uppfattas stå för; ett enklare liv, ett liv närmare naturen, lugnare tempo, mer samvaro med familjen, mer tid…

Till den som FRÄMST drömmer om den delen av den lantliga livsstilen skulle jag nog vilja säga; genomför drömmen där du är, även om det är i stan. För visst går det väl att leva enklare och lugnare även under gatljus och med asfalt utanför dörren? Och är det så att du absolut vill ut på landet så flytta inte längre ut än att resvägen till jobbet känns väldigt okej. Jag pendlade under en period till Nacka Strand men en restid på sisådär 3,5 – 4 timmar per dag. Inte mycket tid över till härligt lantliv då inte!

Men om drömmen verkligen handlar om livet på landet så innebär det ju för de allra flesta ett byte av jobb. För jag tror att det är först när man bor och arbetar på samma ställe som lantlivet riktigt kommer till sin rätt. Och sen kan det ju handla om allt ifrån att bruka en egen gård eller driva annat företag på landsbygden  till att bo i ett hus i skogsbrynet och jobba i närmaste tätort. Det sista låter en aning enklare än de två förstnämnda.

Fortsättning följer. Men just ni vill hästarna ha frukost, tidningen bli hämtad… och det är mer än -10 grader kallt.

Jag vill gärna engagera mig till 100 procent i det som jag engagerar mig i. Men det vore kanske dags för lite urskiljning?  Jag vet inte hur ni fungerar, men ibland hamnar åtminstone jag i situationer då det blir uppenbart att jag inte riktigt är dirigenten i mitt eget liv, utan bara dras med.

Just iPhonen, Facebook och mejlen tar ibland överhand och slukar min tid på ett nog inte riktigt hälsosamt sätt. Ersätter samtal, avbryter koncentration, styckar upp tiden… Får mig att prioritera fel?

Vem är dirigenten i mitt liv? Vem är dirigenten i ditt liv?  Vem håller i taktpinnen och bestämmer när mitt liv ska vara andante, conbrio, vivo, diminuendo eller när solo är molodin just för mig?  Är det jag eller den moderna teknologin?

Har du inte läst DN-artikeln från förra veckan om “Familjeliv i skärmens sken” så tycker jag att du ska göra det. Kanske ger den någon dåligt samvete. Skit i samvetet, tycker jag. Gör istället som en del försöker göra; fundera på förändring om du känner dig träffad! (http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/modernt-familjeliv-i-skarmens-sken)

Min ajfån har spräck glas i höger nedre kant. Kanske är den på väg att lämna in. Funderar allvarligt på att inte köpa en ny, utan istället plocka fram någon av alla de gamla övergivna mobilerna. En som inte är utsliten, utan bara rejält efter sin tid.

Moln á la svensk 40-tals film. Sådana där moln som bara tornar upp sig och förebådar olycka…

En man i samma ställning som när han rusar fram på Stockholms gator med datorväskan i handen och en slips som inte riktigt hänger med. “Å, så tar vi bort datorväskan”.

Snygga karriärkvinnan med superslimmad midja. “Kanske polokrage, det är väl alldeles rätt?” Vad ska hon ha i handen? Kanske hade produktionsgänget en lång diskussion om det skulle vara en grävgrep, gödselgrep eller högrep?

Och så ungarna. Naturligtvis en som inte vill vara med… Ni ser väl också att hon längtar hem till kompisarna i stan.

“Och så låter vi pojken hålla på med något djur. Nä, inte häst eller hund – det är för uttjatat. Vad kan man mer tänka sig? Get, får, alpacka, gris…. Nä, vi tar en tupp. Så får vi in lite mer färg…”

Miljön runt? Hö på hässja? Det vore väl fint… Nä, tiderna är förstås inte så 2012. Så det får bli halm i storbal.

Jag bänkar mig garanterat framför tv:n. Såpan handlar om fyra stockholmsfamiljer som får möjligheten att lämna sina storstadsliv och flytta ut på landet. Svt beskriver förstås deras liv som hektiska och sönderstressade.

Premiär nästa måndag, 6 feb. Och sen vet nog både jag och många andra vad vi kommer att göra måndagar kl 20.00 fram till slutet på mars.

Vad jag ska göra just nu? Jo, uppleva livet på landet i reality. Först med gödselgrepen och sen kanske med högrepen. Dags att hämta hö hos grannen. Jag hade räknat alldeles fel när jag beställde hösilage för vintern och har bara fem stora balar kvar ute på backen. Så du börjar vi “inskola” hästmagarna på att gå över till hö istället. Det kan vara hektiskt och stressigt här också…

Vi börjar med det sistnämnda; snölyktan häromkvällen…

Bygget ni ser på bilden är en snölykta… ja, jag vet… trots bildens urusla kvalitet så syns att lyktan har vissa brister. Barnbarnen och jag byggde den häromkvällen. Eller snarare var det väl jag som byggde, medan de kom med uppmuntrande tillrop. Får en tanke om ombytta roller!

Det dåliga resultatet, ständiga ras, stöttning med pinnar (fixat av Holger, snart 5) och beslutet att “snölyktor gör sig bäst utan tak” innebar viss frustration från byggherrens sida. Milla, snart 3, växte snabbt in i rollen som coach: “Farmor, den är jättefin…”, “det gör ingenting att den inte har tak”, “var inte ledsen farmor, den är jättefin”, ” du måste vara lite försiktigare, farmor” och så vidare och så vidare.

Trots konstruktionsbesvären var den en kul upplevelse med ungarna. Och oftast är det ju helt underbart med småungar. Ibland är det väldigt jobbigt med småungar. Ibland är det väldigt kul. Men det som är mest fantastiskt med ungar; det är ju att det kan bli ungar överhuvudtaget.

Två dagar efter det att pappa gått bort kom det en ny liten unge i familjen. Brorsonen Christoffer och hans Karin, som driver släktgården i Ösby i Knutby, fick fjärde barnet. Det är lite som Bullerbyn där i Ösby. Och mamma, som nu ska börja ett nytt liv utan pappa, har många barnbarnsbarn som ständigt vandrar ut och in i hennes hus. Igår när jag pratade med mamma och undrade vad hon gjorde fick jag höra att Ebba var där och gjorde kaffe. Ebba, 10 år, är en av stöttepelarna just nu. Fast det vet Ebba nog inte om!

För att klara påfrestningar och ha hälsa underlättar det om det som sker är begripligt, hanterbart och meningsfullt (värt att investera sitt engagemang i). Tjusigare uttryckt kallas det KASAM, som står för Känsla av Sammanhang. Jag tror att jag hela tiden strävar efter mycket kasam och att livet på landet med stigar där generationer vandrat, stor familj, naturens växlingar, djur, liv & död på ett tämligen naturligt sätt ger styrka. Och också tillit till att det som sker är okej.

Jag har ärvt många egenskaper från pappa. Nyfikenhet är en av dem. Och självklar undrar man var han finns just nu. Gissar att jag inte är ensam om att leta tecken från döda anhöriga. Men oj så tyst han är. Fast igår noterade jag att han eventuellt finns där någonstans.

Jag gör aldrig potatisbullar, men av någon underlig anledning så “skrek” en pyts mos i kylskåpet att jag just skulle göra potatisbullar. Det gick inget vidare trots att jag rörde i lite ägg och kryddor, och stekte i smör. Jag fick, mer eller mindre, ösa upp bullarna på tallriken. När jag satt där och åt geggan sa någon inre röst åt mig att: “- Testa med att ha i lite mjöl nästa gång så ska du se att konsistensen blir bättre”. Och först då kommer jag på att potatisbullar var en av pappas paradrätter. Hm… någon som tror att jag letar tecken? Är det förresten så att man har mjöl i potatisbullsmeten?

Nyfikenhet var som sagt en av pappas drivkrafter. Och att ständigt fundera ut nya spännande steg i livet. Han hade också en god förmåga att citera passande dikter i olika sammanhang.  I Nils Ferlins “Inte ens” är essensen total; pappas stora kärlek till naturen, men också nyfikenheten inför det okända.

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Pappa Gunnar till höger på bilden. Alltid nyfiken och ofta ifrågasättande, som här när Sprängar-Anders letar vatten i våra hagar med slagruta. 

Nu är pappa utom synhåll, men jag vill tro att han ändå kommer att vara en väldigt närvarande pappa. Till och med de sista okontaktbara dagarna fick han mig att inte förvänta mig något, utan bara vara öppen för det som sker. Stanna upp och uppleva nuet precis som det var.

Han skulle ha kunnat vara instruktör i mindfulness, även om han inte ens kände till ordet. Han bara levde så, och spred det till oss runt omkring.

Jag har svårt att tänka mig in i hur ni som läser det här tänker. Om ni orkar läsa… vi har ju alla olika erfarenheter av döden och olika tankar inför den. Jag skulle inte ha klickat på det här blogginlägget för några månader sen. Men förstår nu att det nog stämmer att när man vågar möta det som skrämmer, så skräms det inte lika mycket längre.

Naturligtvis är det också så olika som döden möter oss. Jag är tacksam att jag fick möta den tillsammans med en gammal människa, inte en ung eller ett barn. Jag är också tacksam för att det i min familj, med långa rötter i uppländsk mylla och lera, fortfarande finns de som varit med förr. Mamma kan berätta om när hennes farfar och farmor dog hemma på gården. Och mamma fick ett fint avsked av sin egen pappa. Gissa om det stärker också mig.

Jag tror också att det var bra att mamma, bror Janne och jag kände att det var vi som bestämde under pappas sista dagar. Vi var inte på sjukhuset utan på äldreboendet Björkgården i Knutby. Vi valde att stanna där eftersom stroken var stor. Han hade varit sjuk i många år, såg inte, hörde dåligt, satt i rullstol, hade hjärtbesvär och var så trött, så trött. Så det kändes så självklart att inte koppla honom till blinkande apparater och dropp som upprätthöll ett liv som snart inte skulle vara värdigt längre.

Vår kokong under Gunnars sista dygn var ett litet rum och “kök” med rosamönstrade tapeter och gammaldags sovrumslampa i taket. Där fanns Maud, Eva, Titti, Rosita och en uppsjö av varma kvinnor, i alla åldrar, med lugna varma händer. Händer som räckte både till Gunnar, mamma, mig och bror.

Det är klart att jag gråtit. Men inte så mycket. Och jag upptäckte något häftigt de här dagarna; att det verkligen stämmer att man är större än både sina tankar och känslor. Flera gånger har jag praktiserat att betrakta mina tankar och känslor… Jag har använt mig av tanken på ett vattenfall som kastar sig ner över bergstupet och att det går att stå där, helt skyddad, “innanför” det forsande vattnet. Och observera det som forsar fram. Och känna att “jag kan styra min känslor och tankar så att de inte gör allt för ont, men att de låter mig uppleva både djup sorg och stor glädje”.  (Kanske bakom en fors på Island?)

Innan jag slutar skriva nu, för att åka till mamma och sen ta kontakt med begravningsbyrå, måste jag skriva en sak till. Och det är att det blev så tydligt att kroppen är själens boning. Mamma, bror, jag och tre brorsbarn tog tillsammans adjö av pappas kropp på lördagseftermiddagen. Han var så fin i egna kläder och bror satte en tallkvist i hans hand. Men pappa var inte längre där. Det var så tydligt att han var någon annanstans. Var?

Ja, var? Den frågan är spännande att fundera över. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Kanske for själen till himlen, även om det var vindstilla den här morgonen?

Himlen? Vindstilla? Ja, jag måste berätta en sån fin historia som vi naturligtvis kom att tänka på den här dagen. Det var brorsonen Christoffer som i 5-årsåldern fick höra att mammas pappa Knut (min morfar) kom till himlen när han dog. Christoffers kommentar var: “Då måste det ha blåst bra”!

Jag kommer tillbaka snart. Men just nu ger jag all den tid jag kan till min pappa och mamma. Båda behöver en hand att hålla i; pappa därför att han snart lämnar jordelivet, mamma för att orka.

Kanske tänker ni; oj, så jobbigt. Men nej… Det är vemodigt och sorgset, och nästan vackert. Och det känns som att vi är insvepta i en kokong av värme från all personal på äldreboendet Björkgården i Knutby.

Och som min vän Anna-Lena beskrev det:  Så oerhört viktiga stunder som utspelar sig nu mellan er. Varma stunder av total närvaro, stunder som man sedan inte behöver anstränga sig för att minnas, de finns där för evigt inpräntade och som kan hjälpa en att hitta den ibland så oåtkomliga vetskapen om att det räcker med att vi bara finns.

Så just nu finns jag mest för mina föräldrar. Men snart är jag tillbaka hos er också