Hon var mätt på livet

Etiketter

,

blasippaOmtumlad. På ett annorlunda sätt. Tanken efter gårdagens begravning återkommer gång på gång; går det att fira begravning? På samma sätt som vi firar dop eller firar bröllop. En glädjens högtid.

Det har blivit många begravningar de senaste åren. Farbröder. Fastrar. Pappa. Mamma.

Tidevarv kommer,
tidevarv försvinner,
släkten följer släktens gång.

Döden är en del av livet. Men för några av de kära tycker jag att den kunde ha dröjt ett tag till. Pappa ville. Mamma ville inte. Gud gjorde ingen bra dag när han hämtade henne.

Men med pappas kusin Stina som vi begravde igår var det annorlunda. Dotter Clara beskrev den bild hon alltid kommer att ha med sig av sista stunden med sin döda mamma: ”Hon var SÅ NÖJD. Hon såg så glad och nöjd ut där hon låg”.

Jag kommer att tänka på uttrycket ”Jag är så mätt. Jag är så nöjd”. Vi säger det ibland efter en riktigt god måltid.

Ibland beskriver vi livet som en måltid. Förrätt, varmrätt och efterrätt.

Stina blev änka med fyra barn när hon var 50.  Då tappade hon nog aptiten på livet för en stund. Men någon kraft måste ha gett henne den tillbaka ganska fort.

Det har funnits flera starka män och kvinnor i min släkt. Självlysande. Vad fick Stina att lysa? Jag kan bara gissa.

Hon levde både för sig själv och för andra. Kan det vara det? Hon såg alltid till att alla fick från det ”goda bordet”, men hon åt också själv från det. Musik, konst, litteratur, hantverk, naturen; allt det som vi behöver för att vår själ inte ska svälta.

Hon hade ett djupt engagemang i kyrkan och hon var verksam i kvinnor för mission. En stark tro. Kan det vara det? Måste Gud vara med för att det ska bli fullkomligt?

Innan vi skingrades igår eftermiddag sjöng vi den sång som Stina helst och ofta sjöng. Den heter ”Må din väg gå dig till mötes”. Bara titeln kan man ju vrida ut och in på rätt länge.

Tänk dig att du har en intention om vilken ”väg” du vill gå i livet. Och tänk dig sen att den kommer dig till mötes… Visst låter det bra!

Hela texten är så här:

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

Glad. För att jag var med igår. En begravning kan berika. Kanske därför att sorgen inte var närvarande. Bara saknaden och glädjen var där.

 

 

 

 

 

 

Jag vill ge dig en sommarupplevelse. Vad önskas?

Etiketter

, , , ,

Sakta föds rubrikerna på sommarens aktiviteter på gården. Någon gång i februari ska program och datum vara spikade. Men fortfarande kan jag leka med ord och fantisera och fundera.

Snöå eldBlir här ”Qigong i sommarnatten”? Barfota, Under ekarna. Och kanske samlas vi sen runt elden och lyssnar till varandras tankar när natten blir som mörkast.

smultronoharsyra”Laga mat av vad naturen bjuder” känns som en rätt självklar dag i början på maj. Vi går ut i skogen med korgar, saxar och knivar. Vi skördar av naturens läckerheter, det som många kallar ogräs. Och tillbaka i Ateljén lagar vi både förrätt, varmrätt och efterrätt. Jag lovar att naturen kan överraska.

IMGP7781”Dra till skogs och ligg still”. Jag kan tänka mig att många längtar efter att göra det. Jag ska nog fundera på hur en sådan dag ska se ut…

madhatterteaparty”Odla din teträdgård” känns också som ett intressant ämne. Vi har så mycket fina örter, både i trädgården och vilda, som hälsomässigt är helt i klass med till exempel grönt te och Yogite.

Eller kanske skulle jag istället kalla det ”A mindful cup of tea” och låta dagens höjdpunkt bli en stillsam svensk tecermoni. Eller helt galet a la Mad Hatten?

lågringblommaMina ringblommor och det vi kan skapa av dem måste definitiv få en egen dag. Många frågar efter ringblomssalva. Jag säger ”kom hit och gör din egen”. Och ringblomman (inte bara vacker utan också en välkänd medicinalväxt) går ju att använda till så mycket annat också; te, scrubb, dekoration i maten, som olja… Kanske en workshop som heter  ”Pigg och frisk med helande ríngblomskurer – odla och skörda”.

Workshops? Heldagar eller halvdagar? Vardagar eller helgdagar? Lördag eller söndag? Fika eller lunch?

Och hur ska jag marknadsföra aktiviteterna så att tillräckligt många vet om vad som händer?

Själv tänker jag ofta på att det är lycka att få hålla på med det jag gör. Känner mig tacksam. Mycket tacksam :-)

 

Kors i taket; det här är otroligt läckert

Etiketter

, ,

formex gurkskålJag önskar att det var jag. Som hade fyllt det gamla galvade handfatet med gurkorna. Något av det vackraste jag sett.

Gurkorna är broderade.

Just det!

Broderar med korsstygn i gammal galvad plåt. Som först fått hundratals små hål. ( Nyfiken på hur de fått till hålen).

Så släng dig i väggen stramalj; här är det ett material som verkligen är styvt.

Och titta här; på hinkarna som blivit broderade lampskärmar. Eller på stekpannan som blivit en vägdekoration. Med ägg i korsstygnsbroderi.

formex hink

Beauty of bröte. Eller vad ska man kalla det. Helt fantastiskt fint, tycker jag. Kvinnan som gjort det heter Severija och kommer från Litauen. Jag träffade henne på Formex-mässan igår. När jag kom hem kikade jag in på hennes hemsida.

Hon broderar på bilar också. Och jag är mållös.

bilbroderi

 

 

… och hur ska jag göra för att lyckas?

Etiketter

, ,

nybörjarkursMin skrivare går för högtryck. Sprutar ur sig infoblad med uppmaningen ”Välkommen till Nybörjarkurs i Qigong”. Bara det ljusnar lite ska Frasse och jag ge oss ut på en tur till Rånäs och Rimbo och stoppa lapparna i brevlådor. Jag behöver ytterligare 5-6 deltagare till mina kurser som jag startar i nästa vecka.

23 personer är anmälda. Känns bra för att vara härute på vischan. Och jag känner ingen större oro för att inte fylla alla platser; det är bara att vara uthållig och stoppa lappar i tillräckligt många lådor.

Det som jag däremot bryr min hjärna mer med är hur jag ska få kursdeltagarna att verkligen upptäcka vilken nytta de kan ha av daglig qigongträning. Jag tvekar inte en sekund över att alla kommer att gilla träningen i gruppen och känna effekt både i kroppen och själen. Men därifrån till att göra träningen till en daglig vana?

Det är så många som säger; jag gick en kurs för några år sen, den var jättebra… Det kan handla om qigong. Det kan handla om yoga. Det kan handla om mindfulness. Det kan handla om viktnedgång. Det kan handla om…. ja, nästan vad som helst. Träna på gym…

Det är som en förälskelse. Så spännande och härligt i början. Sen mattas det av lite. Rinner ut i sanden… Av flera veckors eller månaders arbete blir till slut INGENTING. Varför blir det så?

Mitt mål med vårens qigongkurser är att ALLA deltagare ska träna hemma själva varje dag. 15 minuter – varje dag! Och att de, när kurserna är slut, ska fortsätta träna 15 minuter varje dag år ut och år in.

Nu är det säkert någon som säger; ”Åsa, du kan inte ändra folk vanor/beteenden – det är bara de själva som kan göra det”.

Ja, jag vet! Jag kan inte ge folk motivation. Men jag kan inspirera, ge vägledning och bra redskap.

Så jag funderar på hur jag kan göra det på bästa sätt! Jag tar gärna emot tips.

Och kan man få använda ”piskan” lite grann… eller är det helt fel?

Julmat och vikten; ett evigt dilemma, eller…

Etiketter

, , , ,

knäckskumtomtarSkumtomtar; 3 för 15 kronor. Perfekt hemkokt knäck. Twistpåse från ICA för köptrohet.

Gott, gott, gott.

Men jag köpte inga skumtomtar; trots att jag verkligen suktade efter tröst/belöning när jag missat köpa inläggningssill och fick åka tillbaka till ICA ytterligare en gång igår. Där i kassan låg de. 3 för 15 kr. Jag hade redan börjat känna smaken när besinningen tog över. Och jag gick ut ur butiken; enbart med sill.

I kylskåpet finns godaste knäcken. Gjord häromkvällen. Pappas recept. Alla de där minnena, ni vet. Hela familjen i köket. Pappa som låter knäcksmeten rinna ner i kallvattenglaset; knäckprovet.

I köksskåpet ligger Twistpåsen med alla bitar kvar; en av julgåvorna från ICA. För att jag är en bra kund. Den finns många godbitar i den påsen.

Vad har hänt. Är jag sjuk? Jag borde ha ätit många knäck vid det här laget. Och Twistpåsen borde vara berövad de bästa godbitarna för länge sen.

Jag är en gottegris. Det brukar vara ”antingen eller…” Bestämmer jag mig för att inte äta godis överhuvudtaget så funkar det. NEJ-regeln är effektiv på mig.

Men hur kul är det med NEJ? Så jag har ätit några knäck, kanske 3. Så där som ”normala” människor gör. Och det blir absolut några Twistgodisar imorgon. Och nog kommer jag att njuta av hemgjorda marsinpangodis; ifall jag hinner göra dem. Och kanske köper jag mig EN skumtomte när jag åker till ICA om en stund för att handla folie. Men det är något som hänt. Och händer… Jag vräker inte i mig. Jag är plötsligt ”måttlig”.

Så vad är det som händer?

mindful eatingJo, jag har läst en bok. Den har verkligen fått mig att tänka ”ett varv till”. Den heter Mindful eating – slut fred med kroppen och maten. Den ställer med rätta alla ”dieter” i skamvrån. (Och det gjorde jag också för länge sen; inte ställde mig själv där alltså, utan ”dieterna”…). Men boken ger också djupt tankvärda insikter till mig som ”redan” gillar att äta nyttigt, oprocessat, hemgjort och ”allt det där som man bara ska”… Och som vet en del om näringslära och kost.

För boken handlar inte ett smack om dieter och bantning. Men ändå handlar den väldigt mycket om det… Eller rättare sagt; den handlar om varför vi äter som vi äter. Och att det skulle bli lättare – att må bra – för många om de hade ett mer medvetet förhållningssätt till mat och ätande.

Varför jag läser boken? Det är en annan historia; som vi kanske kan ta vid annat tillfälle. Men boken har fått mig att reflektera en hel del. Så här skriver författarna i inledningen:

DET KANSKE ALDRIG HAR FUNNITS EN MER LÄMPLIG TID för mindful eating. Eller kanske rättare sagt: ett mer skriande behov av ett medvetet förhållningssätt till mat och ätande. Vår relation till mat, näring och våra kroppar här i västvärlden har nämligen aldrig tidigare varit så motsägelsefullt, komplicerat och inflammerat som nu. Vi har heller aldrig varit fetare, och tillgången på mat har aldrig varit större – samtidigt som rådande norm och ideal i samhället aldrig har varit magrare.

Hur ofta tänker du på varför du gillar den mat du gillar? Varför du inte kan med vissa rätter? Varför du behöver en kvällsmacka även om du inte är hungrig? Varför du proppar i dig extra mycket gott när du är ledsen?

Det finns massor med kloka tankar i den här boken. Och också smarta tips. Här kommer en tanke som jag gilla extra mycket. Och det är faktiskt just den som fått mig att äta bara några knäck.

Jag brukar ibland säga: ”Oj, jag har ätit alldeles för mycket. Det var så himla gott… Jag kunde inte låta bli”. Det gäller speciellt för godis. Och ost!

Känns det igen?

Men det är ju faktiskt så här: Det är BARA I MUNNEN som jag känner hur god knäcken (eller maten) är. Så varför skynda på den, svälja innan jag nästan hunnit känna smaken, för att vräka i mig mer som jag knapp hinner känna smaken på innan mer ska in – därför att det är SÅ GOTT!

Kanske dags att sjunga LÅNGSAMHETENS LOV också när det gäller godis och julmat :-)

Imorgon ska jag njuta av julbordet. Allt det som är tillagat med omsorg. Allt det som smakar alldeles underbart. Skinka, sill, lax, knäck, marsipan, nötter…

På begäran: Brittas pepparkakor

Etiketter

,

pepparkakoristaplarÖverdrift är en av nutidens laster. Men i det här fallet tror jag inte att jag överdriver. Testa själv; de här pepparkakorna var väl värda det arbete som krävdes. Det var dessutom ett rätt enkelt arbete. Degen var ruskigt smidig :-)

fastrarirosaReceptet kommer från finaste Faster Britta. Hon i sin tur hade fått det från ”Ingrid från Hälsingland”.

Här hade jag förstås tänkt ta med en bild på Britta. Men det var dåligt med Brittabilder i mina gömmor.

Men jag hittade en fin fasterbild som togs när min mamma fyllde 60. Här mina tre fastrar; Britta längst till vänster, i mitten Ingrid (inte Ingrid som står för receptet) och till höger Gertrud. Nu är de döda alla tre; men de finns kvar i alla möjliga sammanhang. Till exempel i pepparkakor!

Så här kommer receptet:

pepparkaksdeg1BRITTAS PEPPARKAKOR

  • 280 g smör
  • 3 dl sirap
  • 3 dl socker
  • 7 hg mjöl
  • 1 ägg
  • 1 msk ingefära
  • 1 msk kanel
  • 1 msk nejlikor
  • 2 tsk kardemumma
  • 1 msk bikarbonat

1. Koka upp smör, socker, sirap och kryddor. Låt svalna.

2. Blanda sen in mjöl, ägg och bikarbonat. Blandningen bör göras i assistent/motsvarande.

pepparkaksdeg23. Degen förvaras ”över natten” i kylskåpet. Men ta ur degen ur assistenten, annars blir det svårt när degen är kall.

Förslagsvis forma degen, medan den är ljummen, till ”limpor” och placera dessa på t ex en skärbräda.

4. Kavla ut degen (den andra dagen) till önskvärd tjocklek, ta ut kakorna och grädda i 175 grader. Grädda i ca 7-8 minuter.

Ni som bakar ofta, och som brukar baka pepparkakor; skiljer sig den här degen från andra pepparkaksdegar?

Jag, vanligtvis obakandes, är okunnig på området. Men när jag kikar i receptböcker tycks det mig som att det inte är så vanligt att koka ihop smör-socker-sirap-kryddor, att det är mycket socker/sirap i den här degen, att det är ovanligt lite mjöl i degen och att det är mer än dubbelt så mycket kryddor som i andra pepparkaksdegar. Någon som har någon tanke om det?

Idag ska jag inte baka. Idag ska jag sätta fixa staket i kalvhagen. En sak går det i alla fall inte att klaga på; livet på landet är omväxlande.

 

 

 

Eländes elände…. idag är jag svårstartad

Etiketter

, , ,

mandag2Idag känns det verkligen som en riktigt usel måndagsmorgon. I den där riktigt negativa betydelsen. Vill inte, vill inte… Skulle jag överhuvudtaget ha gått upp? Kroppen värker, katten har spytt på skrivbordet, det är hundväder i flera bemärkelser… Vadan allt detta elände? Har jag gjort mig förtjänt av detta.

Ja, i ärlighetens namn ska faktiskt erkännas att jag gick tillbaka till sängen; där vid sextiden efter att jag ätit frukost med maken. Men två timmars extra sömn verkar inte ha tillfört så mycket till humöret. Fast kanske börjar det ändå tina upp lite grann… märker det nu när jag skriver. Så jag gissar att när detta blogginlägg är färdigskrivet så har också mungiporna åkt upp.

Att skriva bort elände och frustration har hjälp många. Som haft riktiga motgångar. För min del handlar det ju bara om att jag är lite svårstartad idag.

Och nu sitter jag ju faktiskt inne i den sköna värmen. Katten sover. Hunden sover. Ute på vägen är det isgata. Riktigt sparkföre. Isgatan, på bilden som jag tog nyss när Frasse och jag var ute, får mig att tänka på byvägen i barndomens Ösby. Den vägen var ofta hal. Perfekt att koppla bobben bakom någons moppe – och få en riktigt fartfylld åktur.

mandag1

Jaha ja. Nu har jag bytt perspektiv. Det här blir nog en riktigt bra dag.

Jag ska börja fortsättningen på den här måndagen med qigong, för att mjuka upp kroppen. Jag har slarvat med qigongträningen under helgen. Och två dagars slarv räcker för att det gör ont i axlar, korsrygg och händer. Dessutom tror jag att vädret bidrar till värken. Men på den bara, så ordnar det sig nog. Och i värsta fall; en värktablett. Det är ju faktiskt inte straffbart! Men jag tror inte att den kommer att behövas.

mandag3Och sen dags för pepparkaksbak. Igår gjorde jag en spännande deg efter ett recept från Faster Britta. Hon i sin tur hade fått det från väninnan Ingrid i Hälsingland. Degen, som är kryddad till max i jämförelse med pepparkaksdegar jag är van vid, väntar i kylen. Jag ska inte äta någon deg idag. Jag åt igår… nog lite för mycket ;-)

Åsikter först, fakta sen?

Vet du bäst? Har du åsikter om ALLT och ALLA? Och är snabbare än vinden på att föra fram vad du tycker. Jo, så är vi nog lite till mans ibland. Utan att reflektera vet vi det mesta!

Ibland formulerar Någon tankar jag önskar att jag själv fått ner på pränt. Hör här: ”I tyckarsamhället betraktas fakta som överkurs. Däremot förväntas alla alltid ta ställning, och det blixtsnabbt. Genast ska tummen upp eller ner – fria eller fälla. Resultatet blir en störtflod av förhastade slutsatser, och detta gäller inte minst hälsofrågor. Jag säger bara: dieter, självtester, screeningprogram och psykiska sjukdomar. Visa mig den som inte har en åsikt”.

”Någon” som formulerat dessa rader (och lite till) heter Ragnar Levi. Han är redaktör för SBU:s tidning Vetenskap & Praxis. (SBU står för Statens beredning för medicinsk utvärdering).

Ragnar menar att vi snarare lever i ett ”tyckarsamhälle” än i ett informationssamhälle. Och att vi ofta kör våra åsikter med autopilot. Snabbt ska det gå och då hinns det inte med någon större medveten reflektion. Han refererar till den nobelprisbelönade psykologen Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt.

Boken handlar bl a om att dra förhastade slutsatser och att mänskligt tänkande, enl Kahneman, sker enligt två olika principer. Den som använder sig av princip 1 kör med ett snabbt, mer eller mindre automatiskt tänkande samtidigt som han är benägen att tro att det finns bevis för att åsikten är rätt, medan tvåan är långsammare och mer analytiskt.

Ragnar, med sitt jobb, gör förstås kopplingen till forskning och den medicinska världen.

Jag lyfter gärna fram en annan koppling. Jag tänker istället på hur jag begränsar mig, begränsar mina tankar och begränsar min utveckling när jag snabbt som vinden vet hur det är! Hur jag stänger mig från att ta in nytt och från att vidga mitt medvetande. Och det kan ju faktiskt också vara så att jag har helt, helt fel…

Min pappa hade ett favorituttryck i samtal. Istället för att snabbt komma med sin åsikt sa pappa ofta: ”Säger du det…” Liksom en uppmaning till samtalspartnern att berätta mer. Ett nyfiket sätt att vidga sina perspektiv.

 

 

 

Alla behöver en plats för att stilla sig

Etiketter

grenplats Kanske en gång i veckan. Som jag sitter där på kanten av den vilande eken. Jag ser ut över det öppna landskapet och sjön en bit bort. Tänker lite. Tänker allt mindre. Plötsligt har tankarna nästan tystnat helt. Det är stilla både inom och utanför mig. grenutsikt Svensk kohage. Öppet landskap. En insjö.

Hemma. För själen.

Jag tror att vi människor behöver ”egna” platser i naturen. Platser dit vi kan återvända då och då. Platser för retreat. Platser som hjälper till att sortera tankar. Platser för att fylla på energi.

Jag har flera platser. Och med tiden har jag upptäckt att det nog inte är platsen i sig som är det viktiga. Utan den känsla som platsen ger.

Jag hittar ofta egna nya platser. Just den här platsen finns i grannbondens ”kohage” ner mot sjön Syningen.

Bredvid min sittplats, på ändan på den gamla eken, tronar grenen. Beredd att ta emot alla som vill upptäcka naturen på nära håll. Följ med: gren1 Titta på formen. Kryp igenom. Häng på den. Stäng sen dina ögon och känn. Låt händerna följa den böljande formen. Och lukta. Det är fuktigt, ojämt och luktar mest från de delar som ligger nära marken. grenfukt Du kan pilla bort den fuktiga barken. Känna på strukturer i dött och i fortfarande levande. Och där finns en liten knota – lagom stor att sätta handen kring. grenknota Vad var det som hände där? Tänk om träd kunde tala. Eller kan de kanske det? grenböj Och så till det mest fascinerande. Undersidan på den delen av grenen som är uppe i luften. Här har vinden under många år slipat, slipat och åter slipat. Snön har pinat. Regnet har piskat på sniskan. Ytan är lenare än silke. Här kan du stå och känna länge. Tidens tand, utan en enda ojämnhet. Alla människor borde få ha minst ett eget levande träd. Och minst ett eget dött träd. Allra härligast är träd som både är levande och döda. Jag har ett sånt också. I en annan skogsbacke. I en annan hage.

Hur har du det med energin idag?

Etiketter

, , , ,

bredtussilagoVad är qi? Kan man träna sin qi? Hur förklarar jag det bäst för mina qigong-kursdeltagare. Jag har grunnat på den frågan i några dagar. Plötsligt slog svaret ner som en blixt. Jag tar döden till hjälp. Och vännen som fick qi-punka.

Qi betyder livsenergi. Gong betyder disciplinerat arbete under lång tid. Ett sätt att översätta Qigong är: Ett arbete för att utveckla och kultivera livsenergi. Kineserna har gjort det i tusentals år, kanske mer än 10 000.

Mina prova-på-qigong-deltagare har fått gnugga handflatorna kraftfullt mot varandra. Och sen lagt märke till hur det känts i händerna och runt dem. Testa gärna om du inte tidigare gjort det. Det sticker, det pirrar, det kanske vibrerar, det är varmt…

Gnugga handflatorna är ett sätt att lite handgripligt börja känna qi. Annars är qi ungefär som kärlek; det är svårt att mäta vetenskapligt, men väldigt upplevelsebart på individnivå.

Jag har en vän som skrev på Facebook häromdagen att hon fick qi-punka. Vilket bra ord! Jag tycker att det är en perfekt beskrivning på hur det känns när energin bara sjunker och sjunker. I hennes fall handlade det om oron för en skadad häst. Oro är ett tillstånd där man lätt blir dränerad på all energi. Stress, sömnlöshet, värk är andra tillstånd.

Tack och lov så finns det ju många sätt att fylla på energin också. Men lite till mans är vi nog rätt dåliga på att göra det. Vi tänker ofta ”jag gör det sen. Jag ska bara först….” Och ändå vet de flesta att en kort promenad, ett leende mot någon på bussen, lite omtanke om sig själv, en kram, några djupa andetag kan räcka. Åtminstone för stunden.

För att må bra behöver vi kultivera olika typer av energi:

Fysisk energi gör vår kropp gladare; muskler och leder fungerar bättre, cirkulationen är igång och vår motståndskraft mot sjukdom och fysiska besvär är större.

Den känslomässig energi behöver vi också odla; vi behöver tycka om och bli omtyckta. Vi behöver odla vår förmåga att uppleva kärlek och känslomässig balans.

Och vi behöver odla och träna vår mentala energi så att det känns klart och fredligt där i medvetandet.

Jag har haft svårast att hitta ett bra sätt att träna min fysiska energi. Men i qigongen har jag gjort det; de långsamma medvetna rörelserna ser enkla ut och de är enkla att göra. Men oj så effektiva de är. De öppnar upp hela kroppen, mjukar upp leder, tränar muskler och sätter fart på cirkulation och självläkning.

Det var bara en slump att det blev just Zhineng Qigong som jag började träna. (Eller ska man tro på högre makter?) För i just den här qigongen finns så mycket mental träning att jag slår två flugor i en smäll. Jag tränar både kropp och själ; samtidigt!

Och så var det kopplingen till döden, då. Hur tänkte jag där? Jo, i livets slutskede – om livet får sluta i en ålderdom – tappar många livslusten. Livsenergin rinner sakta iväg. Det kan ta år, men den minskar liksom…

– Jag har nog levt klart nu. Jag är nöjd, händer det att åldringen säger. Hos älskade pappa rann livsenergi sakta bort; i takt med att de fysiska funktionerna blev sämre och sämre, hörsel försvann, synen försvann.

Så vill jag vara riktigt drastisk när någon frågar; Vad är qi svarar jag: Qi är det som skiljer liv från död.

Utan qi lever jag inte. Ett liv med för lite qi är ofta ett svårt liv.

Det bästa med qi är att det går att träna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare