Om vikten av uppvärmning för otränad skribent

Taggar

,

surfInte tänkte jag på det. ”På vad då”, tänker du. Jo, på att skrivarmuskeln måste hållas lika stark och smidig hos skribenten som benmusklerna hos löparen eller surfaren.

Jag minns hur det var under journalisttiden. Producera varje dag; intressanta, välunderbyggda, välskrivna texter. I alla fall för det mesta. Och fort skulle det gå. Och det gick ju. Det bara flöt. Fingrarna dansade över tangenterna, orden rann till fortare än jag hann få ner dem. No problem.

Men så kom semestern. Vila. Göra annat. Inte producera oavbrutet.

Fyra – fem veckor senare kom ångesten. Då, när det var dags att börja jobba igen. Vara snabb. Skriva mycket. Skriva bra.

Jag var övertygad om att det inte skulle gå. Att jag inte skulle kunna. NEJ, JAG KAN INTE SKRIVA. Det kommer inte att gå. Hur gör man. Hjälp!

Det tog en dag. Våndan släppte långsamt. Orden började rulla fram som de skulle. Igen. Tillbaka.

Skrivarmuskeln hade bara fått vila lite. Men den var i grunden vältränad efter många års uppbyggnad.

Nu skriver jag igen. På riktigt. Det var ett tag sen. Muskeln är tveksam och försiktig. Tror inte att den kan. Men den börjar försiktigt att fungera igen.

Igår kväll kom jag hem efter några skrivardagar på Jills Veranda i Lörudden, lite söder om Sundsvall. Jag har med mig en del hem; nya vänner, nya naturupplevelser och texter att renskriva.

Och jag har också med mig flödesskrivandet. En teknik/övning som jag inte tänkt på. Korkat. Varje morgon satte vi oss och skrev i ca 15 minuter. Bara skrev, lät orden komma som de ville. Kanske ett tema någon gång (t ex skriv om en känsla) eller bara skriva om vad som helst…

För att få det att lossna. Uppvärmning, helt enkelt.

 

”Har du också en spik i skinkan?”

Taggar

,

Det här är inte tillåtet. Men nu snor jag en historia rak av. Bara för att den är så bra. Och passar så perfekt in nu när vi startar studiecirkeln i Mindful eating; med ett gäng underbara vänner som valt att satsa mycket på sig själva de närmaste sex veckorna. Kanske känner någon av dem att ”spiken” börjar göra lite väl ont? Jag tror att jag gör det. Det är dags nu….

Jag fick historien i ett mejl från en man som heter Stefan Ekberg, han har ett bokförlag som heter Redaktionen och han sprutar ur sig böcker med beska och härliga sanningar.

Så här låter historien:

En man flyttade in i ett villaområde och noterade att det satt en hund och ylade som en varg på verandan i grannhuset.

Han tänkte att hunden bara gjorde sådant som hundar gör och att det skulle upphöra snart.

Men dagen efter satt hunden på samma plats och ylade igen och det fortsatte på samma sätt varje dag i en hel månad.

En morgon fick mannen syn på grannen som satt i bersån, läste tidningen och drack kaffe. Mannen gick över för att prata med grannen.

– Är det din hund?

Grannen vände sig om och tittade frågande.

– Eh, ja visst, Rex? Ja, det är min hund.

– Varför ylar han hela tiden, är han sjuk?

Grannen tittade upp från tidningen och log.

– Nej, han är inte sjuk. Han sitter på en spik.

– Men varför flyttar han sig inte, då?

Grannen tog en sipp ur kaffekoppen och log:

– Han tycker inte att det gör tillräckligt ont än.”

 

PS: Om du är nyfiken på denne Stefan Ekberg och hans sanningssägande böcker så hittar du mera info här http://www.redaktionen.se/

Jag trillade förstås dit och har beställt boken ”Handbok i att misslyckas med allt”.

 

”Bli vuxen”, sa kvinnan till mig

Taggar

, , ,

IMG_0797– Herregud så oförskämt, säger de flesta när jag berättar om kvinnan som läxade upp mig. Själv tog jag det inte alls så.

Jag tänker ofta på hennes rättframhet och tror att jag snarare ska tacka henne än kritisera henne.

Det hände sig vid den tiden då jag av någon anledning var så intresserad av Attraktionslagen att jag åkte till Norrtälje för att lyssna på en föreläsning. Jag minns inte vad föreläsaren hette, hon var väl sisådär tyckte jag, men troligen en kändis i ”sin värld”.

Av någon anledning kom vi att tala om stökiga skrivbord och vikten av att ha dem städade. Jag försökte antagligen vara lustig och sa något om att jag skulle hem och städa mitt, men att det inte var särskilt meningsfullt eftersom det snart skulle bli rörigt igen. Det var då hon bet av ordentligt och sa:

– BLI VUXEN!

Vad hon menade, tror jag, var att det var dags för mig att ta ansvar för mina handlingar. Att inte bara springa runt och göra sånt som är kul, att inte bara vara idéspruta och entreprenör, att inte släppa när det blir motigt… Att vara uthållig.

Jag har fört över de där orden till en hel del annat som jag företagit mig de senaste åren, speciellt när det är något som kräver en längre tids engagemang, envishet eller hårt arbete. ”Bli vuxen” är för mig en bra uppmaning till att ta mer ansvar för det jag tar mig för. Varför skrivbordet fortfarande är rörigt och ser ut att behöva en ordningsman? Nä, jag prioriterar inte det. Tror nästan att jag gillar att ha det lite rörigt här.

Att jag kommer att tänka på uttryckt just nu beror på att vi är några stycken som startar en studiecirkel i Mindful eating på torsdag.

Under sex veckor ska vi gräva oss ner och upp igen i varför vi äter som vi gör. Vi ska skaffa oss kunskap och redskap för att äta när cellerna och magen är hungriga, men bli medvetnare om att det kan vara smart att mätta annan ”hunger” med annat än mat.

Det ska bli spännande. Jag äter till exempel mycket i onödan när jag är stressad. Är nog inte ensam om det😉

Till cirkelstarten tar jag också med ett annat favoritcitat. Det fick jag från Stig Wiklund, mental coach till en rad framstående idrottsstjärnor, bl a skidåkaren Johan Olsson. Vid något tillfälle så kommenterade Stig ett inlägg jag gjort på Facebook med de här orden:

”Det är så lätt att glömma bort den del som all förändring eller alla framgångar först kräver – att ta itu med något riktigt jobbigt, att stå ut med något riktigt besvärligt som i sin tur blir själva förutsättningen för att lyckas i ett senare skede”.

På torsdag kör vi!

Är det okej med raggmunk och fläsk?

Taggar

, , ,

IMG_0793
Tycker du att min fråga är konstig? Tänk dig då alla svar jag kan få.

– Ja fläsket är okej, men absolut inte raggmunken, skulle någon svara.

– Stekfläsk, är du galen, fullt med mättade fetter, skulle någon annan säga.

– Raggmunk! Potatis och pannkakssmet, har du överhuvudtaget hört talas om GI, skulle nästa förstå-sig-påare säga.

Sen finns det också de som skulle säga att jag begriper mig på det här med att äta. Att jag förstår vad framförallt stora, starka karlar behöver.

De som säger att jag ”begriper” har ofta en stor mage som de bär på. Som äter mat av typen raggmunk och fläsk mest varje dag. Tunga kilon; kilon som om de är tillräckligt många kommer att förkorta deras liv med åtskilliga år.

Hälften av alla vuxna män, drygt en tredjedel av alla kvinnor och vart femte barn är överviktiga eller feta.

Men vad har det att göra med raggmunken och fläsket, tänker du kanske?

Jo, jag tror så här:

  • Vi människor som lever på 2000-talet har blivit nästan sjukligt fixerade vid att äta ”rätt”,
  • vi är beredda att vrida ut och in på oss själva för att äta ”rätt”,
  • vi är beredda att betala nästan hur mycket som helst för att äta ”rätt”.

Sen finns det förstås också de som slår ifrån sig allting, som tror att de är odödliga vad de än stoppar i sig. Men de lämnar vi därhädan just nu.

Då och då är jag själv inget undantag från de tre påståendet. Men jag har börjat värja mig allt mer från det ”rätta”. För visst är det märkligt att det rätta för tio år sen är något annat än vad det är idag, liksom det rätta för fem år sen, och för tre år sen…

Ibland tänker jag att någon står bakom dörren och skrattar gott åt hur lättlurade vi människor är. Vem någon är? Kanske företaget som tar över 2000 kr kilot för sina proteinbars eller detoxpulverproducenten som får oss att dricka barkte i några veckor, eller… ja, tänk själv på alla de tillfällen du funderat över om reklamen verkligen kan vara sann.

Finns det något mer självklart än att vi måste äta? Kroppen behöver bränsle, annars dör den. Konstigare är det inte. Det är nästan som att andas. Andas vi inte så är vi döda. Men medan andningen sköter sig själv så är det upp till oss – till mig – att ta ansvar för ätandet. Så har det varit sen tidernas begynnelse.

Men nu på 2000-talet handlar det inte längre om att jaga mat för att överleva. Nu handlar det istället om är värja sig och bli medveten om vilken cirkus vi sitter mitt i.

Och att kanske fundera mer över varför jag äter och mindre över vad jag äter. Skulle det till och med kunna vara så att om jag åt bara när cellerna och magen signalerar hunger så är det helt okej med fläsk och raggmunk då och då?

Jag äter av många andra skäl än hunger; jag gör det av vana, av sociala skäl och av olika känslomässig skäl. Och jag är en fena på att stoppa något i munnen när jag är stressad.

Hur är det för dig?

 

 

 

 

 

 

 

Bjud kroppen på det bästa!

Taggar

, , , ,

IMG_0708 (redigerad)Choklad från Madagaskar, med cacaonibs och salt. Citronpesto. Och parmesankräm med tryffel.

Känns lyxigt. Och kommer säkert att smaka gudomligt. Köpte idag, samtidigt som Frasse fick ny bädd. Också den lite lyxig, om sanningen ska fram. Jag har kikat på den längre. Bara att längta räcker långt ibland. Men idag slog vi till.

Det är en intressant tanke att välja bort överflöd.  Och istället enstaka gånger bjuda sig själv på små pärlor och lyxiga onödigheter.

Och är man medveten om det, så är ju bara det en poäng i sig.

Dagen har också gått åt till att fundera kring den inspirationseftermiddag som Susanne och jag ska ha på Café Chocolate den 6 mars. Välkomna!IMG_0707 (redigerad)

Det är förstås Susanne som kommer att stå för de flesta recepten. Men några av mina favoriter ska också få komma med. Och så ska jag förstås prata om matkvalitet. Om att bjuda kroppen på det bästa.

 

Jag äter med ögonen

Taggar

, ,

IMG_0685 (redigerad)Hej! Nu känns det som att det är läge att börja blogga igen. Längtan finns.

Några av er har förmodligen upptäckt att jag tänker dra igång en studiecirkel om mindful eating. Jag gör det för min egen skull. Men hoppas förstås att mina medresenärer också ska bli mer medvetna om varför, när, var, vad och hur de äter. Och hitta hur man bryter ovanor, minskar känsloätande och njuter mer av maten. Vi äter ju inte bara när vi är hungriga, utan också av en massa andra skäl.

Medvetet-ätande-resan kommer att vara fylld av övningar. Flera av dem handlar om att ”äta” med andra kroppsdelar än munnen och andra sinnen än smaken.

Att ”äta med ögonen”, dvs duka fint och göra maten färgglad är inte så dumt. Vacker mat får en att stanna upp lite.

Till luncherna försöker jag äta extra medvetet. Äter ensam då, vilket gör att man kan bete sig lite hursomhelst. Till exempel glo på maten länge, stoppa näsan nästan i soppan, låta ostskivorna snurra runt i munnen och så vidare. Pröva får ni se – ibland blir det helt nya upplevelser av gammal skåpmat.

Igår när jag åt maten på bilden var prövningen extra stor att äta medvetet. Klockan hade hunnit bli nästan halv två eftersom vi hade veterinär här och vaccinerade hästarna. Både Frasse och jag var vrålhungriga när vi kom in.

Jag stänger ner bloggen för en tid

backenMin kropp protesterar hej vilt. Troligen mot mitt tempo. Snart tror jag att sinnet också kommer att göra det; ifall jag inte lägger i en lägre växel.

Så nu lägger jag i en lägre växel. Det betyder bland annat att jag avstår från att blogga. Jag stänger ner mig från Facebook och Messenger. Plockar också bort de apparna från mobilen.

Men jag är fortfarande lätt att nå för den som vill nå mig. Telefon och sms: 070-363 13 70. Mejl: rimboekeby@hotmail.com

 

Eufori knuffar oss mot kanten

Taggar

,

utsikt från yogamattanKroppen är avslappnad efter 30 minuter kroppsscanning. Det är fascinerande hur tankens kraft kan få muskler att slappna av. Och liksom börja leva mer igen.

Jag tittar ut från min liggande ställning på golvet. Ekarna utanför fönstret är granna så här års. Det är alldeles tyst i huset. Frasse är med husse på morgonpromenad.

Lugnet före stormen. Snart väller underbara barnbarn in och ska ha skjuts till tennis.

Sen väntar sista handen vid veckan uppgift i skrivarkursen. Jag är nästan klar med uppgiften; men som alltid är jag inte riktigt klar. Det är dags för den där sista stressen – hetsen…

Känner du något som säger att hon jobbar bäst under press? Säger du det själv? Jag brukar säga det. Har gjort det till en sanning.

Någon annan har sagt: Passa dig för prestationseuforin.

Stresshormoner och endorfiner blandas i en sprudlande cocktail. Du märker knappast smärta och trötthet.

 

 

Om att trilla i utmattningstratten

Taggar

, , ,

nedstämdhetsspiralenIbland måste man vara övertydlig för att få vissa människor att förstå sitt eget bästa. Jag misstänker att jag hör till gruppen ”vissa människor”.

Den här bilden* kan jag tolka som en käftsmäll eller med glädje över att jag hittade den. Acceptans; tänk att det ska vara så svårt.

frassekroppsscannar30 minuter kroppsscanning får mig att piggna till. På Frasse blir effekten annorlunda. Han sover djup när passet är klart. Underbara hund.

Nu ska jag ge mig i kast med att fortsätta att gestalta en skenkonflikt. Första uppgiften på skrivarkursen ska lämnas in imorgon. Jag har en del kvar att göra. Vill ju prestera bra, speciellt nu i starten.

Prestera. Tänk så mycket i vårt liv som handlar om att göra just det!

 

  • Utmattningstratten kommer från boken Mindfulness, en väg ur nedstämdhet av Williams, Teasdale, Segal o. Kabat-Zinn.

Behövs det dagar som bara går en förbi?

Taggar

, , ,

badhusetHundpromenad i morgonkyla. Cykeltur till Rimbo; bilen är ju på service efter fadäsen häromsistens. MysFys i varmbassäng. Så få vi var. Bara fyra. Varför då?

En sväng till Konsum för grönsaksköp. Den butiken gör inte mig glad, utan mest betryckt. Och de som jobbar där verkar inte så glada de heller. Jag hoppas att de får ta del av den stora uppryckning som nu tycks vara på gång för Coopbutikerna. Den jag läste om igår.

Cyklar hem.

Känner att jag, liksom Konsum, behöver en uppryckning. Så trött. Var är orken? Hur länge sitter trötthet i? Ja, var kom den egentligen ifrån?

Skrivandet får vänta till imorgon. Jobbar annars intensivt med första skrivuppgiften som är att gestalta en skenkonflikt. Skriver om grannsämja.

I texten grävs just nu gupp för att hindra höga hastigheter. Den åtgärden kommer inte att lyckas. Ilsken kvinna kommer snart att införskaffa höns som blir levande hastighetsdämpare på vägen. Kanske också en gris; fast den skulle väl rymma… Eller kan jag få med en sån på något sätt.  Att hon är ILSKEN bör jag inte skriva ut. Istället ska det gestaltas.

Men just nu känns det som att en Frassepromenad är alldeles tillräckligt arbetsam. Kanske fika i ryggsäcken. Och en tovad sittlapp för en lång stund i skogsbacken.

Det här blir en dag som passerar utan avtryck. Nog okej med sådana dagar ibland.

Har inte läst någon tidning. Har inte hört några nyheter. Stänger bort världen för en stund. Men kan inte riktigt släppa slutet på en krönika jag läste igår. Krönikören citerade Stig Dagerman. Det här citatet var också ett av min pappas favoritcitat. Han deklamerade det ofta. Så aktuellt i dessa dagar.

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrig människa mindre betyder en broder mer.