En riktig Mrs Bean-dag :-(

Etiketter

bilenInte hade jag tänkt att det skulle bli så här. Mitt liv NU ska ju bestå av kreativa skrivstunder, inspirerande läsning, friska djur, glad make och pension i plånboken. Inte sjuka hästar, trasiga bilbakdelar och tom plånbok.

Jag lever fortfarande i efterdyningarna av gårdagens skitdag. För det var verkligen en riktig skitdag. Eller en mrs Bean-dag som vännen Solveig kallar sådana här dagar.

Veterinär kl 22.30 en söndagkväll; det går inte att välja en ekonomiskt olämpligare tidpunkt. Tänk om hästar hade den kunskapen; då skulle de bara få kolik vid den tidpunkten ifall de hatade sina ägare.

Efter midnatt fortsatte vi att gå och gå och gå; jag och hästen. Vi gick in i måndagen. Till den hästovane kan sägas att hästmagar är lite som människomagar. Dåliga magar och tarmar mår bättre när benen rör sig.

Hästen är bra nu; åtminstone ser det så ut på ytan. Bilen däremot. Nä, den mår inte så bra på ytan.

Det är buckligt och snett. Och bagageluckan går numera inte att stänga. Å andra sidan är de hydrauliska ”pinnarna”, som hjälper till att öppna och sen håller upp luckan så där mjukt och fint, avbrutna så luckan ligger tungt ner utan att vara låst. Men i springorna kan det regna in.

Vad som hände? Maken beskrivning till försäkringsbolaget känns glasklar:

Åsa hade släppt in hunden i hundburen och glömde att stänga bakluckan. Hon gick direkt in i bilen och backade ut ur garaget. Det gick inte. 

 

Det gick inte. Tydligare kan det inte sägas.

Men jag vill ju inte ha det så här… Mitt liv NU ska ju bestå av kreativa skrivstunden, inspirerande läsning, friska djur, glad make och pengar i plånboken.

 

 

 

 

Var det förutbestämt?

Etiketter

,

biblan

Ödet, predestinationsläran eller bara vanlig tur? Ja, inte vet jag. Men jag välsignar att jag fladdrade förbi biblioteket vid precis rätt tidpunkt. För där i entrén satt affischen om bokcirkeln.

Passar som hand i handsken just nu. Jag går hem med Ivar Lo-Johanssons Analfabeten i kassen. På måndag kväll är vi tio + diskussionsledarna som ska prata om just den här boken. Jag fick den tionde platsen.

Det här är långt från det 60-tal som jag ska skriva om. Men här finns förhistoria. Och här finns ett språk som jag njuter av.

Det känns som att också jag ligger där i potatisfåran med naglar som ”var söndersplitsade av den steniga jorden, som de senaste mornarna varit frusen i butar”.

Jag har ingen aning om vad butar är. Men jag gissar på jordkokor.

 

Hur hade de det bakom twistpåsen?

Etiketter

, ,

husmor2Jag läser ”tidigt 60-tal”, läser om ostspäckad falukorv, om premiären för Hylands Hörna, om Bröderna Cartwright och om att Marilyn Monroe hittas död. Twistpåsen lanseras. Jag läser om jordbrukets utveckling, om när tekniken förändrade arbetet på landsbygden.

Jag läser nog alldeles för mycket.

Hur ska jag, för min egen del och för skrivprocessen skull, strukturera mitt bakgrundsmaterial för att ha nytta av det? Har inte hittat formen ännu.

Och vad i allt detta jag läser är relevant för den jordbrukarfamilj som min huvudperson finns i. Vad finns forskat kring den agrara familjen och hur den skiljer sig från ”andra familjer”. Jag letar vidare.

Jag har också bestämt mig för att det blir en skrivarkurs på Folkuniversitet. Behöver lära mig hantverket. Drygt 3 timmar varannan lördag, fram till lucia. Kursen heter ”Att skriva roman och novell, grund”.

Det är dyrt. 4 100 kronor. Kommer det att vara värt pengarna?

 

 

 

Jag börjar gräva i 60-talet

Etiketter

böckerOj, vad den här boktraven ser trist ut. Den är vad jag fick med mig hem från biblioteket idag. Men efterhand allt mer intresserade bibliotekarier var behjälpliga med att beställa hem flera böcker som borde bli till nytta. Så det kommer nog att arta sig med tiden.

Jag gräver i 60-talet. ”Slas” som ligger där i toppen på bokhögen har nog inte så mycket med det att göra. Men jag blev så sugen på honom också :-)

60-talet, ja.

Vad hände då? Hur var det på en halvstor bondgård i Mellansverige precis i början på 60-talet? Hur såg det ut? Hur fördelade man arbetet?

Vad åt man? Hur såg det ut i köket? Viken roll hade kyrkan? Var butikerna öppna på söndagen? Vad gjorde ungarna på kvällen (när de inte hade mobilen att leka med)?

Hur var det med framtidstron? Hur mycket hade man i plånboken?

Tänk vad minnet sviker. Jag var ju med själv. Då. Där i början på 60-talet.

Inte minns jag att 1 liter sockerdricka kostade 1,47 kr eller att 1 kg vetemjöl kostade 1,03 kr.

Mina minnen av Kongokrisen eller Bröderna Cartwright är svaga och till ingen nytta.

Första kvinnliga prästerna kom visst. Och hel- och halvfabrikat blev allt populärare när allt fler kvinnor började yrkesarbeta.

Researcharbetet kommer att ta en tid. Det känns viktigt. Men faktiskt också lite spännande. Det kan bli  en del flashback.

 

 

Blir jag trygg av en grusväg?

Etiketter

, , ,

byvägenIdag vid 05.30: 7,5 grader, knallblå himmel och en brunstig kviga som ropar i hagen här utanför fönstret. Jag tänker att livet blir nog bra idag också.

Vägen till sjön, som ni ser en bit av på bilden, är en slingrande grusväg. Också igår, då jag tog bilden, var himlen blå. Det var höstkyligt på morgonen. Ungdjuren i hagen (grabbar) råmade dock inte, men de följde glatt Frasse och mig på sin sida av staketet.

Det mesta idag tycks sig likt igår. Det sägs att vi människor gillar det välbekanta. Att vi känner oss trygga när vi känner igen oss.

Jag tror att det stämmer. Jag gillar grusvägar. Kanske för att jag är uppvuxen längs en grusväg.

Bilden skulle kunna vara 60-tal, den tid då boken om John och Hanna utspelar sig.

Grusväg… landsväg…

Ofta, utan att förstå varför; gnolar jag på textraden ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå. Jag sett skördarna gro ….” och så blir det sämre med textkunskapen. Men jag nynnar på.

Får för mig att jag ska kolla hela texten på den där gamla Edvard Persson-sången. Oj, här finns mycket både av ”Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, släkten följer släktens gång” och  Mando Diaos & Frödings Strövtåg i hembygden.

Om jag börjar bli gammal och sentimental? Absolut :-)

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
och sett människor komma och gå,
jag sett skördarna gro på min torva i ro,
medan storkarna redde sitt bo.
Jag sett vårarna gry,
jag hört höststormar gny,
jag sett vidgässens sträck under kvällande sky.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
och sett människor komma och gå.

Det är minnenas kväll,
det är ro i ett tjäll,
bortom vägen det skymmer alltmer.
Efter oro och strid,
tvenne mänskor fått frid,
det är bara varandra de ser.

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
och sett människor komma och gå,
vad som än drar förbi,
ett skall evigt förbli,
det är kärlekens livsmelodi.
När vi, böjda av år,
mot det okända går
följa kommande släkten väl i våra spår.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
och sett människor komma och gå.

Jag måste nog hitta en skrivarkurs

Etiketter

, ,

hittaminröstJag speglar mig i surfplattan; äter frukost och läser på skärmen. Funderar över vad som är ”min egen röst”.

Jag borde tänka mer kring den frågan. Borde nog vara en av de centralaste i mina dagliga funderingar.

Jag blandar min otålighet med disciplin. Talar förstånd med mig själv.

– Det får ta tid.

Tvivel. Kan jag skriva? Kan jag skriva en hel bok? Kommer min otålighet att stjälpa mig.

Jag vet inte hur etablerade författare tänker. Gissar att de också har tvivel. Som högproducerande journalist upplevde jag den känslan några gånger om året. Varje gång jag varit ledig en längre tid. Efter sommarsemestern var tvivlet extra starkt.

Inte kan väl jag!

Men det är klart att jag kunde. Jag kunde ju grunden. Jag kunde hantverket. När inspirationen och kreativiteten brast gick det att skriva på rutin. Och efter någon dag var jag inne i flowet igen.

Borde jag gå en skrivarkurs? För att lära mig det skönlitterära hantverket. Troligen. Men jag blir matt när jag ser alla reklam för olika skrivarverkstäder och kurser. Hur ska jag välja rätt?

 

 

Lugnet före stormen

Etiketter

, ,

skugga1Hunden hukar i farten och passerar under elstängslet utan att hejdas. Själv måste hon haka av handtagen och trådarna för att komma vidare. – Jäklars, strömmen är på.

Svordomar kommer aldrig ut ur hennes mun. Men de finns därinne. Allt oftare.

Redan efter några hundra meter in i skogen kör hunden nosen i vädret.  Rådjuret, i hasselbuskarna precis vid stigen, glänser i den tidiga morgonsolen när det vänder på rumpan. Hunden följer inte rasslet utan sätter nosen i spåret och spårar bakåt.

– Det e inte mycket jakt i honom. Mer nyfikenhet, tänker hon och trevar med handen i fickan för att hitta en korvbit. Innan hon visslat är han på väg ner till bron över ån. Hon skymtar två förtroliga ormvråkar på räcket. De har lyft långt innan hunden hinner fram.

En halvtimme senare släpper hon honom lös igen. Rågen vajar och hon kan följa hans dans i åkerkanten. Visslar honom tillbaka och bjuder på Roslagsgrill från Andersson & Tillman.

Hösten kommer tidigt i år. Med hela sin tyngd lägger den sig ovanpå sommaren. Trycker ner den och släpper inte fram det som borde ske.

nypon

Nyponen skimrar och ser ut som de mött frosten under natten. Och på de stora vida ekarna finns inte ett endaste ekollon. Det här är en höst då djuren kan beta länge i skogen.

De går sakta när hunden är i koppel. Skuggorna är långa. Hon tänker att dagen knappt har börjat än. Annars tänker hon inte så mycket under mornarnas promenader. Här i skogen är allt som det är. Inget hon måste göra något åt.

Kängorna och byxorna under knä blir tunga av nattens fukt. Hon borde ha haft stövlar.

skugga2

Skuggorna är inte bara långa. – Ställer du dig rätt så blir de också nästan runda, tänker hon förtjust. Hon flyttar sig hit och dit. Framåt och bakåt. Åt sidan. Låter sig och skuggan bära samma våta kängor.

Vid brevlådan kliver de ut ur morgonbubblan. Hon tar fram skohornet med vidhängande lådnyckel. Den borde vara omöjlig att tappa bort, men det har ändå hänt några gånger.

Hunden möter dofter från gelikar som nyss strök förbi.

Tidningarna faller ner med en duns i backen.

tidningar

Lokaltidningen drar på att tv-profilerna Filip och Fredrik kommer till Norrtälje för att hitta struliga par till sitt relationsprogram. Över Lands omslag löper rubriken ”Njut av naturen”. DN granskar när doktorn gör fel. I svenskans magasin visar paret Linderholm upp sitt hem.

Nyheter, världshändelser, bagateller… allt vräks över henne. Snart ska hon också vrida på den inre kranen. Adrenalin, noradrenalin och kortisol.

Hunden går direkt och lägger sig på sängen. Fyra ben i luften. Halvöppen mun.

Hon trycket på knappen med två kaffebönor på espressoautomaten. Den röda lampan som signalerar ”gör ren mig” lyser. Den har lyst de senaste veckorna.

 

 

 

 

Och där tog det stopp…

Etiketter

, , ,

ekmanJag kan inte tekniken. Hur gör de; de som kan skriva? Det känns som att börja i småskolan. Börja från början igen. Alldeles okunnig.

När jag började ettan kunde jag åtminstone läsa. I morse kändes det som att jag inte ens kunde det. Tog fram en av de vackraste bokinledningar jag vet. Bara för att plåga mig själv lite extra. Okej, det är klart att jag kan skriva. Jag kan skriva artiklar, jag kan skriva pratmanus, jag kan blogga, jag kan skriva oändligt långa projektplaner, jag kan skriva lustigheter på Facebook…. men nu ska jag skriva på riktigt!

skogen

Medan jag morgongick Frasse började jag skönja ljuset i snåret. Jag kommer på varför bromsen slagit till… Kommer på varför jag inte känner att Melodifestivalen från 1960 eller Husmors filmer från 62 ger någon kick framåt mot skrivstart. (Obs. det är ingen särskrivning. Filmerna heter Husmors filmer).

Jag har börjat fel. Backar. Jag behöver känna vad min huvudperson känner när hon hör en ung Östen Warnebring eller tipsas om bästa golvpolishen. Men jag känner ju inte min huvudperson…

Jag ägnar hela förmiddagen åt att bekanta mig mer med hon som ännu saknar namn. Ju mer hon får av ”mig”, desto lättare kan jag förstå hur hon tänker inför det jag utsätter henne för. Nu gäller det bara att inte låta henne bli för mycket jag.

Släpper henne vid lunchtid för att göra något verkligt av dagen. Gör müsli. Byter till smutsdisk i maskinen. Fyller tvättmaskinen. Dammsuger runt både hunden och katten. Ingen av dem rör en fena. Det gör inte heller fisken som jag tar upp för tining.

 

Rutiner, research och namngivning

Etiketter

, ,

frasseilingonBörjade som vanligt dagen med Frasse i skogen. Det finns redan lingon upptäckte både hund och jag.

Avstår medvetet från morgontidning och morgontv. Tidningen sparas till lunchen. ”Rensar huvudet” ytterligare under promenaden och fyller på röstmemo i mobilen med tankar som borde vara utvecklingsbara.

Ateljén är ett perfekt ställe att skriva i. Här finns ingen diskmaskin eller tvättmaskin som borde fyllas… Inget som i onödan distraherar tankarna från det de ska användas till under förmiddagen.

Inte ens en kaffemaskin att vandra fram och tillbaka till.

Morgonkylan får mig dock att lägga in några trän i kaminen. (Önskar mig björkved i födelsedagspresent). Funderar över hur jag ska motivera en dator till. En härnere och en uppe i huset vore toppen.

arbetsrummetFörbättrar mitt synopsis. Anteckningarna och de gula lapparna kokas ner till fem sidor på datorn.

Tänker på att jag måste avsätta rejält med tid till research. Tror att i princip all research bör göras innan jag ger mig in i den efterlängtade textskrivningen. Behöver åka till biblioteket. Behöver också köpa böcker. Behöver boka möten med folk som kan berätta om sånt jag inte kan läsa mig till.

Behöver hitta namnet på min kvinnliga huvudperson. Att HAN ska heta John blev klart rätt fort. Men HON? Saga, Sara, Jenny…Nej, jag vet inte. Svårt. Men viktigt. Jag kommer inte att kunna skriva om henne innan jag vet vad hon heter. Däremot vet jag redan en del om hur hon tänker, vad som driver henne, vad hon gillar och att hon inte vet vad hon vill med sitt liv.

 

Jag petar i skelettet

Etiketter

, ,

skelettbokenJag har startat min författarverkstad. Kanske borde det ha hänt för många år sen. Men nu är nu… och nu längtar jag efter att få skriva en berättelse som berör så mycket att den stannar kvar hos läsaren.

Det är trevande så här i början. Hur gör en författare? Bara sätter sig och skriver? Och det BLIR! Eller struktur och ”skelett” in i rätt djup detalj? Jag vet inte. Men gissar att det gäller att hitta sitt eget bästa sätt.

Jag behöver en ”skiss” över historien jag vill berätta. Det känns viktigt. Det tog 3 timmar på förmiddagen att få ihop den första övergripande skissen/skelettet.

Jag tror jag har huvudhistorien nu; den röda tråden. Jag lämnar slutet öppet, men gör ett slutförslag utifall att det magiska inte händer under resans gång.

Vaddå ”magiska”?

Jo, det kan ju hände att huvudpersonerna blir så levande att de tar över berättelsen. Eller är det sånt som bara händer i böckerna?

Jag har en inspirerande lokal att sitta och skriva i. Ateljén. Den här första dagen kändes det som att gå till jobbet. Jag ska sitta där mellan 9 – 1/2 12 varje vardag. Disciplin.

Hur lång tid tar det att skriva en bok? Ingen aning.

Här i bloggen kommer jag inte att berätta så mycket om innehållet i berättelsen. Jag vet att det är lätt att ”döda” en historia om man berättar för mycket om den innan den är på pränt.

Men jag kommer att vilja berätta om allt som händer runt omkring. Och vilja  skriva om sånt jag upptäcker under författandet.

Bara idag har jag stött på ett riktigt ”aha”. Inte visste jag att psykvården ända in på 60-talet behandlade depressioner med insulin. De deprimerade patienterna insulinchockades. Själv är jag lite chockad av den nya kunskapen. Behöver ta reda på mer.

Berättelsen utspelar sig till största delen i början på 60-talet. Hur var det? Vad hände då?

husmorsfilm

Jag inser att jag behöver läsa och lyssna mycket för att ge berättelsen mer ”kött på benen”. Gissa om jag blir nöjd när jag hittar Husmorsfilmer! Fina tidsdokument.

Påslakanet! Elvispen!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare