Alla borde få ha en mamma som gör så här fina lingonriskransar! Bara att plocka riset till kransen har nog tagit många timmar. Och inget fusk, utan lingonris rakt igenom… Vi har snart haft stallet i 20 år och varje år, med något undantag, har stalldörren till advent smyckats med krans från mammas händer.

Ett annat säkert tecken när tiden går mot jul är vantar. För en lantlolla fungerar det bäst med handskar. Men när det inte är ”stalltid” använder jag gärna stickade vantar; vackra små ”smycken” från Gudrun Sjödén eller varma Lovikkavantar. I dagens DN dyker Lovikkavanten upp med frågeställningen ”Kan vanten bli hajpad igen?”

Vet ni förresten hur vanten föddes? Jo, den första vanten stickades 1892 av en Erika Aittamaa som bodde i byn Lovikka. En kund som beställt ett par riktigt tjocka vantar blev missnöjd när de var för hårda. Stickerskan ruggade upp ytan, vanten blev mjukare och ulligare och Lovikkavanten var född.

Damerna i Lovikka husmodersförening stickar fortfarande vantar för hand. Däremot har fabriken som tillverkade de fina vantarna gått i konkurs. De vantar vi hittar i butikerna idag är ”made in China”.

Så nu ska jag vara extra rädd om mina vantar, eftersom de äkta. Om de blir hajpade igen? Ja, socialantropologen som uttalar sig i DN tror att det kan bli så eftersom trenden att saker och ting ska ha en berättelse och ett meningsfullt innehåll gynnar vanten. Nu krävs bara att någon gör den populär på ett oväntat sätt och att vanten slår ordentligt utomlands… ”Ser vi Michelle Williams eller Brad Pitt i Lovikkavantar så kommer den till gatan i Sverige”, tror Hanna Wittrock, som är fil dr i socialantropologi.

Vet ni förresten varför vanten har tofs? Jo, för att kunna hängas på tork vid öppna spisen!